Överallt i landet kämpar sjukvården med vad som sedan ett år kallas ”vårdskulden”. Den har ingenstans försatts med tydliga siffror och prognoser. Den anses dessutom innehålla x antal ej ställda diagnoser som därför kommer kosta x antal förkortade människoliv. Cancer och kranskärlssjukdom är diagnoser som nämns.
I hela landet förs därför propagandan. Personal har inte slutat mer än vanligt. Produktionen är på väg att normaliseras.
Region Sörmland för sin alldeles egen variant – Vi har klarat oss bäst av alla regioner! Den sjösattes tidigt under pandemin. Att Emmnuel Örtengren slog den i spillror när han i SN avslöjade att operationsköerna här växt mest av alla under 2020 ändrade inget.
Att Monica Johansson (S) därför slår sig för bröstet (SN 28 juni) stöttad av divisionschefen Bo Tideholm förvånar alltså inte. Lika lite samma nummers replik från Johansson och övriga regionråd till oppositionsråden som 17 juni efterlyste ”starkare ledarskap” än vad som pandemin demonstrerat.
Kanske menade man att ledningen satt tyst när Sörmlands Media avslöjade direktiven som stängde ute äldre patienter från livräddande vård under pandemins inledning. Som förhöll sig lika passiv inför avslöjandena om grundlagsbrott när tidningarna avslöjat hur regionen tillsammans med kommunerna samordnade mörkläggning av statistiken över sjuka och döda.
Men oppositionen var lika tyst.
Vad tuppfäktningen egentligen handlar om är alltså svårt att bedöma. Medier ger ingen vink. Sannolikt är läget här mer kritiskt än för de flesta.
I hela landet pågår regionernas förtvivlade försök att köpa sig fri från vårdskulden med hjälp av privata vårdproducenter. Som alla vädrar guld.
Medborgare i landet – särskilt här i Sörmland – får tills vidare nöja sig med samma propaganda som i Folkrepubliken Kina.