Torsdagen den 13 juli hade SD en debattartikel i SN. Den var undertecknad av en hel skrälldus representanter från riksdagsnivå och nedåt. Med debattartikeln ville de sätt fokus på brottsoffrens situation. Detta är både lovvärt och önskvärt. Frågeställningen är inte ny och flera politiska partier har, tillsammans med andra organisationer, sedan länge påtalat det orimliga i att brottsoffren får så dåligt stöd, både ekonomiskt och humant.

Men det är inte det som SD lyfter i sin artikel. I vanlig ordning tar man tillfället i akt att hänga ut ickesvenskar. De använder sig av ett exempel där man särskilt understryker att gärningspersonen kom från ett annat land. I det här sammanhanget är det fullständigt ointressant vilken etnisk gruppering våldsverkaren tillhör. Syftet är som vanligt att misstänkliggöra ickesvenskar.

Det här är ingen engångsföreteelse. Vi som följt SD:s ”nyhetskanal” Riks känner igen retoriken. Där är man blixtsnabba med att hänga ut personer (namn och bild) som misstänks för att ha begått brott, om de inte heter Svensson. Däremot förbigås svenskar som begår brott med tystnad.

SD är det parti som aldrig har några konkreta förslag på hur man ska förhindra att nya brott begås. De pratar bara om hårdare straff. Men aldrig om hur vi ska kunna stoppa nyrekryteringen, av framför allt unga brottslingar. De motsätter sig förlag som syftar till att förhindra att brott begås. Alla sådan förslag kallar de nedlåtande för ”saft-och bullepolitik”. Senaste exemplet på detta är när SD tillsammans med högerextrema partier i EU motsatte sig ett förslag som skulle minska våld i nära relationer. Att höra på SD leder tankarna osökt till H.C Andersen och ”Kejsarens nya kläder”.