Karin Källström kritiserar i SN 240224 ”etnicitetspolitiker”. Hon beskriver det som suspekt att engagera sig för nationella och mänskliga rättigheter för folkgrupper utanför Sverige, och antyder att det inte kan finnas någon annan anledning till kurdsolidaritet och palestinasolidaritet än egen etnicitet. Det är en typ av misstänkliggörande som är legio i extremhögern men inte värdigt SN. Tänk dig att en partipolitiskt aktiv jude skulle få kritik för sitt engagemang för Israel. Detta är lika horribelt.
Konflikten runt Amineh Kakabaveh hade inget att göra med hennes engagemang för kurdernas sak. Enigheten inom Vänsterpartiet om att stödja kurdernas rättigheter är fullständig, även nu när andra partier sviktar. Och har Källström ens hört talas om organisationen Palestinagrupperna och palestinakämpen Per Gahrton? Internationell solidaritet med förtryckta folk har en lång historia i Sverige. Det var ett viktigt inslag inte minst i den svenska 1970-talsvänsterns verksamhet och det misstänkliggjordes då aldrig för att på något sätt inte höra hemma i Sverige.
Vad har Jamal El Hajs dåliga omdöme med hans etnicitet att göra? Att insinuera att en riksdagsledamot för Socialdemokraterna, broderparti till det sekulära Fatah, är vänligt stämd mot islamism bara på grund av etnicitet är skamligt. Internationellt politiskt engagemang i exilen finns i många länder och det hjälpte till exempel katolikerna på Nordirland då det fick USA att mäkla fred där. Internationell solidaritet är bara bra, oavsett vem som är solidarisk med förtryckta folk.
SN fördummar och danmarkiserar Sverige. Skäms SN!