Den 29/4 i SN ställde tre miljöpartister frågan: ”Vart tog hjärtligheten vägen?” Beträffande Sveriges invandringspolitik. Den frågan har ett enkelt svar: den överlevde inte kollisionen med verkligheten.
Låt oss ta en liten titt på hur denna verklighet ser ut: ”S i Malmö kräver flyktingstopp” (KvP 170423); ”Ekonomisk kamp för flyktingtäta kommuner: Ser med skräck på framtiden” (DI 191128); ”Säpo: Tusentals radikala islamister i Sverige” (SVT 170616); ”Nationella operativa avdelningen om kriminella gängen: ’En ny kultur som uppstått’” (SR 201001); ”Studie: Utlandsfödda överrepresenterade bland dömda våldtäktsmän” (DN 210304); ”Ny högstanivå för antalet skjutningar i Sverige 2020” (SVT 210309); ”Polisen hemlighåller fakta om sitt flyktingarbete" (DN 160120); ”Kan man ens fly undan otryggheten?” (SvD 200901).
Lägg till det att myndigheterna räknar med att det finns mellan 40 000 och 80 000 personer med ytterst oklar identitet som uppehåller sig illegalt i Sverige, att Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi enbart för 2018 uppskattade samhällets kostnader för utrikesfödda till över 50 miljarder – 140 miljoner kronor per dygn! – att kriminella klaner behärskar hela stadsdelar så hårt att de kunnat sätta upp egna vägspärrar, och att den majoritet i Sverige som vill minska invandringen numera ökat till 63 procent (SVT 200706), så gör sig verkligheten än mera påmind. Men för all del, vill man att SD ska öka på nytt i valet 2022, så är det bara att fortsätta med den politik som med stöd av MP förts hittills.