Kerstin Alksäter, Trosa drömmer över tänkta vindsnurror (SN 28/10) som smått, hemtrevligt surrande, mjukt i öronen.

Anne Christine Bruhn, Grevekulla, Ydre har vindsnurrorna på 1,5 km avstånd och upplever numera högt, dånliknande ljud med illa störande ljussken, som ett ständigt pågående åskoväder.

Alksäters drömmar skiljer sig verkligen från Bruhns verklighet. Och så tar Alksäter inte upp LCY, livscykelanalys, som visar att anskaffning av råvaror för vindsnurror med senare återvinning är lika farligt för det vatten vi dricker som dagens fossilutsläpp är för dagens luft vi andas.