Det blev en saffransnyckel och hederligt bryggkaffe. Femplus!
Det var i tisdags det anrika konditoriet Princess mitt i Nyköping gick ut med att de skulle stänga. Snart skulle sista degen vara knådad, den bakersta kaffebönan vara malen och sista kvittorullen brukad. Lokalbefolkningen var i sorg – där till och med Tess Merkel från Alcazar och artisten Staffan Hellstrand uttryckte besvikelse över att Nypans kanske mest klassiska kafé skulle stänga.
Men jag har ju bara varit Nyköpingsbo i drygt tre månader. Det var genant att erkänna för mina kollegor att jag aldrig suttit min fot i konditoriet. Så jag kände att det var min skyldighet att besöka Princess innan sista skinktoasten (som jag hört mycket gott om under de senaste dagarna) grillats.
I morse gjorde jag alltså en kraftansträngning för att komma närmre den Nyköpianska folksjälen. I dimman av morgontröttheten promenerade jag till den femtiotals-osande lokalen för att förstå varför Nyköpingsborna grät.
Direkt slogs jag av hur baltiskt allt kändes. I och med min estniska bakgrund har jag spenderat en hel del tid i Tallinn. Precis utanför min familjelägenhet i den estniska huvudstaden finns ett kafé vid namn "Narva kohvik" (översatt Narvas kafé) där ett gäng ryska babushkor bakar ungefär en miljon piroger om dagen. De är fruktansvärt otrevliga. Varje gång man går till disken och försöker beställa en kaffe med undermålig estniska får man en utskällning utan att egentligen ha gjort något fel.
Med den liknelsen säger jag inte att de som stod bakom disken på Princess var skräckinjagande ryska tanter. Men glasdisken, neonskylten, schackbrädsgolvet och den rymliga matsalen skrek finsk-ugrisk sylta och omotiverade tillsägelser. Självklart är jag partisk och skadad från mina tidigare upplevelser i kaféer med anor från 50-talet. Dock är det endast någonting som positivt påverkar mitt betyg.
Princess konditori är otvivelaktigt en plats som huserat kompis- och familjehäng i flera generationer. När ett konditori stänger efter 65 års verksamhet förstår även en utböling att det är sorgligt. Det har alltid funnits. Och kvar blir ännu fler personlighetslösa mastodontkedjor som profiterar kaffemoguler som med vinsten fyller på sina vattenskotersamlingar på Amalfikusten.
Nyköping har förlorat en institution. Jag förstår er sorg.