I dag är konfliktytan mellan ja och nej till kärnkraft mindre laddad än vad den en gång var. Vardagens elbehov och utsikterna för möjlig teknikutveckling förändrar utgångspunkter och bedömningar av vad som är möjligt och rimligt.
I kölvattnet på den nya regeringens högljudda ja till kärnkraften-kampanj har de huvudsakliga reaktionerna varit avvaktande. Inte för att det saknas kärnkraftsvänliga aktörer, utan för att reaktorer måste finansieras och vara sunda investeringar. Notera hur Svenskt Näringsliv möter regeringens löften om ”snabbspår” för att bygga kärnkraft med budskapet att alla kraftslag behöver snabbspår. Det betyder inte att näringslivets röst blivit kärnkraftsskeptisk, bara att den anstränger sig för att vara mer realistisk. Det som kan påverka priserna neråt åtminstone till 2030, är det förnyelsebara.
Det är långa ledtider i att bygga kärnkraft. Vi har sett försöksballonger skickas upp om SMR-reaktorer, små modulära reaktorer. Statliga Vattenfall gjorde det redan före valet. Den nu torgförda idén om att bygga en försöksreaktor i SMR-form i Studsvik är ännu ett utspel i den andan. Företaget Blykalla har sedan tidigare ett protoyp-projekt i Oskarshamn.
Studsvik var ju en gång en tung del i det svenska kärnenergiprogrammet, men 2005 stängdes R2- och R2-0-reaktorerna, ett då historiskt beslut. Om det här med små modulära reaktorer blir något kommer de mer påtagliga effekterna att dröja till 2050. Teknikkonsultbolaget WSP har presenterat två scenarier för möjlig utbyggnad av SMR-reaktioner. I det mer återhållsamma står en första ny reaktor på plats kring 2035 och sex stycken till 2050.
Förutsatt att det finns någon kraft som tar på sig de ekonomiska riskerna.