Elförsörjningen i samhället har flera led. Ett är nationellt där vi pratar om behovet av stora anläggningar med stor produktionskraft och att alltför lite av detta finns i södra Sverige. Ett annat är frågan om den långa överföringskapaciteten, mellan stora produktionsanläggningar i norr och en stor mängd kunder i söder. Det finns minst ett perspektiv till, nämligen det ytterst närproducerade. Där kunderna köper el, men också säljer in på nätet från egen anläggning.
Det som ställs på sin spets i Gnesta handlar om hushåll som har valt att satsa på förnyelsebar el i form av solceller, men där inte bara handläggningen dröjer utan själva nätakapaciteten verkar brista. Trots att sådana anslutningar inte i sig bör innebära enorma påfrestningar på nätet.
I SN (1/6) kan ni läsa om förutsättningarna i villaområdet Frönäs i Gnesta. Den som vill och har råd ska förstås ha möjlighet att göra detta, för egen skull och för klimatomställningens. Det här är något extra aktuellt eftersom det finns ett statligt investeringsstöd i grön teknik som stimulerar. Det är en reform som har kommit till på Centerpartiets initiativ. Och Gnestaborna har varit de flitigaste i landet på att använda den här möjligheten.
Det är en tätposition att försvara. Då måste man vara på tårna.
Väntan på ett godkännande av elnätsägaren Vattenfall blir till en uppenbar bromskloss för hushållens solcellsinvesteringar. Vattenfall kommenterade den lokala kapacitetsbristen redan i höstas, så själva problemet är inte nyupptäckt.
När det kommer till Vattenfall, som är helägt av staten, har bolaget att agera med god framhållning för att underlätta samhällsutvecklingen. Att utbyggnad av solceller för enskilda fastighetsägare stöter på patrull på grund av svagheter i överföringskapacitet är mer ovanligt. Det kan vara så att Gnesta bryter en mindre smickrande ny mark i detta. Det är inte bara oppositionsrådet Håkan Ekstrand (C) som måste ta fastare grepp om läget, han intervjuas i artikeln. Det gäller också kommunledningens Linda Lundin (S) och Anna Ekström (M) i lika stor eller större utsträckning.
Lokalpolitikern och solcellsföretagaren Johan Lexell (MP) riktar skarp kritik mot att det inte finns en energiplan, vilket kommunen är skyldig att ha. Den ska dessutom vara aktuell och behandla behoven av tillförsel, distribution och användning av energi. Om inte annat bidrar det till att investeringsbehov i de lokala elnäten görs extra tydliga.
Om det är svårt och omständligt för fastighetsägare att få igenom en investering i solceller är det allt annat än bra. Systemen måste vara anpassade för att möta en ökning av antalet hushåll som producerar egen el. Undvik onödiga låsningar och bygg bort flaskhalsar.
Energiminister Khashayar Farmanbar (S) konstaterar det givna som svar på SN:s frågor. Han understryker elnätsägarnas skyldighet, att ansluta solceller och att bygga ut nätet om så krävs. Samtidigt är det så att regeringen styr de statliga bolagen. Det går alltså att peka ännu mer med hela handen som ägare, med krav på god framförhållning och specifik uppmärksamhet på lokala kapacitetsproblem. Ingen vinner på onödig tröghet i energiomställningen när enskilda hushåll vill göra sitt.