Det kunde ha varit en ovanligt eldfängd personstrid som fått uppmärksamhet i Botkyrka. Sådana är sällan vackra. Argumenten om att ena sidan hade stöd från gängkriminella kretsar via den lokala ABF-avdelningen och en skarp konflikt om fritidsgårdar, kunde ha beskrivits som en hårdragen del i den fighten. Men Expressen har föredömligt nog bitit sig fast i ämnet. Mer och mer om det som slutade med att det lokala S-kommunalrådet Ebba Östlin (S) förlorade en förtroendeomröstning, har satts under lupp. Vi har skrivit om Botkyrkakrisen tidigare, men nu finns det skäl att lägga till: varför så handfallet agerat?

Problembilden i Botkyrka var alltså känd även på central nivå i partiet. Reaktionerna kan där kan också ha påverkats av vem som känner vem i personstriden, men det underliggande allvaret om kriminella kopplingar verkar ha tagits lätt på. Partisekreteraren Tobias Baudin (S) har officiellt en annan bild av förspelet än vad hans biträdande partisekreterare Nils Vikmång (S) har. Kunskaperna fanns, Vikmång vittnar om att det var så: ”Partisekreteraren har hållits löpande informerad om konflikten inom Socialdemokraterna i Botkyrka.”

Där tog det tydligen stopp. Partiledaren Magdalena Andersson (S) verkar ha nöjt sig med att det var ”rykten” och personstrid. Vi pratar om Sveriges största parti. När allt briserade talade Baudin om ”chockerande uppgifter”. Röken fanns där, men ingen letade efter någon eld. 

När ett parti uppmärksammas på den här nivån av risk, då räcker det inte med att vänta på att Säpo ska ringa. Den här komposten behöver grävas igenom – för egen nytta och andras riskmedvetande. Det är ju inte bara ett av alla partier som kan kidnappas av kriminella eller militanta krafter kopplade till samhällsomstörtande verksamheter. Alla partier är i någon form av riskzon. Inte minst där antalet lokalt aktiva är jämförelsevis få, men makten större. 

Att varningssignaler hellre packas undan än tas på allvar är djupt illojalt mot de egna. Botten i Botkyrkakonflikten är inte nådd.