Dokumentärfilmen Nille på Ringsö har fått ett gott mottagande.
Det är skillnad på att bo i tätorter och på landsbygden. En del platser är mer svårtillgängliga än andra. Särskilt svårtillgänglig är skärgården. Det är också en av de mest omhuldade upplevelsemiljöerna i vårt län. Det finns inte en politiker, inte en turismutvecklare, inte en varumärkesansvarig som säger att öarna längs Östersjökusten är ointressanta eller värdelösa. Och när det ska etableras exempelvis vindkraft då är det jättemånga som har en uppfattning om vilka skador det skulle ge på utsikt, miljö och attraktivitet.
Men är skärgården tänkt att vara en plats för boende? Det känns numera mer tveksamt. Men kusten och skärgården är trots allt ett område som kommunen har ambitioner att utveckla sett till planen för Nyköping 2040, men inte med en omfattande befolkningstillväxt just där.
Länge var jordbruk och strandbruk ett bra sätt att leva. Öarna i Nyköpings skärgård har i många hundratals år varit ett hemma för många. I mer modern tid har den permanenta skärgårdsbefolkningen blivit alltmer sällsynt. Dokumentärfilmen om Nille på Ringsö har därför väckt uppmärksamhet och lockat publik: en inblick i ett annorlunda vardagsliv på en ö i Nyköpings kommuns skärgård. Nils Kjellberg är en lokal personlighet. Han har varit en stridbar debattör i SN:s spalter och en röststark företrädare under många år som Skärgårdsföreningens ordförande. En del höll med honom andra, andra inte. Sådant är livet.
Men.
När hans hållplats i skärgårdstrafiken drogs in under vintern, Hummelvik på Ringsö, då försvann också den möjlighet som fanns att nå fastlandet när Kung Vinter slog till med full kraft och den egna båten inte räckte till. Nille kom att bli isolerad med hästarna på sin del av ön i en månad, inte på vatten och bröd men på havregrynsgröt.
Det går förstås att säga att var och en ansvarar för sitt val av boende och så är det i utgångsläget. Men när det görs större förändringar i förutsättningarna för detta boende, då är det fler beslut och fler inblandade.
Kommunen betalar för skärgårdstrafiken. Sörmlandstrafiken hanterar den. Nog borde effekterna av en indragen hållplats under vintern ha analyserats noga? Inte minst när det handlar om en del av landsbygden med så få berörda fasta invånare? Var det ingen med beslutsmakt som kände ansvar för personen ifråga? Hade Sörmlandstrafiken agerat på samma sätt om det var en 82-åring kvinna i sitt föräldrahem? Hade kommunen suttit lika tyst?
Det är faktiskt anmärkningsvärt, och ett svek. Den uppkomna situationen är orimlig. Många av oss lever nog i tron att förändringar i kollektivtrafiken inte görs utan att pröva riskerna för att någon drabbad blir extra utsatt.
Den som vill skärgården väl måste också vilja skärgårdsbon väl.