USA och Storbritannien har länge varit de främsta inspirationskällorna för svenska partier, och kanske särskilt för Moderaterna. På 1980-talet inledde Ronald Reagan och Margaret Thatcher den nyliberala era med avregleringar och skattesänkningar som dåtidens moderater tog intryck av. Tron på marknadsekonomi och motståndet mot kommunismen utgjorde då grunden för en transatlantisk värdegemenskap inom högern. Den gemenskapen tog sig också uttryck i internationella institutioner som Nato och EU, vars uppbyggnad och utveckling stöddes aktivt av USA och Storbritannien.  

I dag finns det dock inte mycket för Moderaterna att inspireras av i den engelskspråkiga världen. Både partiledaren Ulf Kristersson och Europaparlamentarikern Tomas Tobé hör till de moderater som har tagit avstånd från sina systerpartier Republikanerna och Tories. I M:s nya idéprogram slås det också fast att internationellt samarbete, framför allt genom EU, är avgörande för att Sverige tillsammans med andra länder ska kunna hantera gränsöverskridande problem som säkerheten i vårt närområde och klimatförändringar. Att den före detta Europaparlamentarikern Christofer Fjellner har varit ordförande för idéprogramsgruppen har säkert spelat en roll i detta. ”Om borgerligheten och Sverige inte ska gå vilse måste Moderaterna hålla kursen”, skriver han i förordet. 

Men trots de utfästelserna rymmer idéprogrammet ingen diskussion om när nationalism kan vara en enande kraft och när den tvärtom undergräver sammanhållning mellan människor. Trots att man markerar mot kollektivism så nämns bara islamism och identitetspolitik som exempel på det. Trots att man skriver om 1900-talets lärdomar så nämns bara fascism och kommunism – men inte nationalism. Med andra ord vågar sig Moderaterna aldrig riktigt in på Sverigedemokraternas planhalva och ta debatten om vad nationalstaten ska vara – och inte vara – på 2020-talet. Det är synd, inte minst eftersom så mycket annat i idéprogrammet är väl avvägt och nyanserat. 

 

Som ledarsidan var inne på när Moderaternas idéprogramsarbete inleddes (SN 5/4-19) behöver partiet när den ideologiska grunden är lagd också svara på frågan: hur ska man komma tillbaka till makten? Att förlita sig ensidigt på stöd från Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna kan visa sig vara en riskabel strategi. Dels eftersom det inte är säkert att M, KD och SD får egen majoritet i nästa riksdagsval, men också för att de partierna – framför allt SD – skiljer sig så pass mycket från Moderaterna. 

Medan Moderaterna i grunden är framtidsoptimistiskt och internationalistiskt är Sverigedemokraterna svartsynt och inåtvänt. Medan M är ekonomiskt ansvarsfullt har SD en nonchalant inställning till skattebetalarnas pengar, vilket deras senaste budgetmotion i riksdagen illustrerade (SN 13/10). Om M vill vara de som definierar vad det innebär att vara höger i Sverige på 2020-talet behöver de skillnaderna framgå ännu tydligare. Det skulle skapa förutsättningar för både Liberalerna och på sikt även Centerpartiet att hitta tillbaka till sin gamla samarbetspartner. 

Det är de borgerliga partierna som tillsammans står bäst rustade att hantera den ekonomiska kris som följt i coronapandemins spår. För att tackla de problemen behöver M all hjälp de kan få, inte bara från KD och SD.