Det är vettigt att vården och dess organisationer lever som den lär. Skattefinansierad vård för alla behöver ha ett stort mått av förebyggande arbete. Regionen kan uppmuntra andra arbetsgivare att tänka liknande banor.
Friskvård är att motverka vårdköer. I förlängningen ger det också fler arbetade timmar – vilket arbetsgivarna tjänar på – och livskvalitet för den som drar nytta av friskvårdsbidraget.
Träning, rörelse och kroppsvård kan lätt uppfattas som en värld där den hälsosamma träningsmänniskan med rätt kläder, rätt statusprylar får tillfälle att markera sitt avstånd till den otränade eller mer orörliga massan av andra. Det är inget fel i att vara stolt över sin träningsvilja, men det är inte i den aktivt idrottande sfären som friskvårdsbidraget gör mest nytta. Det är i stället bland dem som inte redan är aktivt tränande. Där friskvårdsstödet kan göra att små krämpor slipper bli större. Det är värdefullt ur ett enskilt såväl som ett allmänt hälsoperspektiv.
Det finns gränser i Myndighetssverige för hur mycket hälsa som ska kunna stöttas utan att förmånsbeskattas. Skatteverket har satt ett tak för skattefrihet på 5 000 kronor per person och år. Den som friskvårdar sig mer än så – med arbetsgivarens stöd – får hosta upp förmånsskatt. Den bedömningen tar sin utgångspunkt i kostnaden att ”skaffa sig ett årskort på en ordinär motionsanläggning på orten”; en avgränsning som de flesta nog ändå kan leva med.
I sammanhanget är det värt att påminna om att begreppet friskvård tidigare hade ett politisk-ideologiskt innehåll. Vissa tränings- eller motionsformer ansågs vara rätt, medan andra bedömdes som för dyra eller rikemansnöjen – som ridsport, segling och golf. Tack och lov är detta numera en del av det som har varit. Om vi menar att all rörelse är bra, kan inte rätten till avdrag begränsas av socioekonomiska antaganden om vilka som förtjänar avdrag för friskvård eller inte.
Tidigare fanns det en lista från Skatteverket som definierade vilken friskvård som var godkänd respektive inte godkänd. Det mest kända exemplet på det som fick tummen ned var golf, men även bergsklättring, sjukgymnastik och paintball. Efter det att högsta förvaltningsdomstolen slagit fast 2018 att även en jämförelsevis ”dyr” idrott som golf skulle godkännas som friskvård, upprättas det inte längre några sådana listor. Huvudregeln är att arbetsgivaren avgör vilka aktiviteter som ska omfattas av bidraget – och även storleken på detta. Få går dock längre än taket för det skattefria.
Mindre bra är förstås det som påpekas i SN-artikeln (6/10) att utrymmena för friskvård inom Region Sörmland har blivit mindre tillgängliga, en följd av smittskyddsregler och virusbekämpning. Det bör dock vara en övergående problematik. Som jag skrev i tisdagens tidning är smittskyddsarbetet inte något som blir färdigt och går över under hösten. Vi får, utifrån de förutsättningar som är, söka nya lösningar på kända problem.
Friskvård är nytta, oberoende av form. Att den som inte rör på sig ska ta det första steget för att komma mer i rörelse – eller på annat sätt förebygga ohälsa – är ur ett vårdperspektiv mycket värdefullt. Dessutom: hur väl vi vårdar vår psykiska hälsa är något som behöver få ett ökat fokus ur ett friskvårdsperspektiv.