Arbetet med att ha hög säkerhet för de anställda är vardag, berättar Veronica Östlin, tillförordnad chef för socialförvaltningen i Gnesta kommun för SN. En person har nyligen fällts för att ha trakasserat flera anställda i kommunen, i samband med en ansökan om försörjningsstöd.
Detta är inte ett enskilt Gnestaproblem. Det är ett samhällsproblem. Två grundläggande kommunala uppdrag krockar. Å ena sidan är en hög säkerhet för de anställda ett krav. Ett kvalificerat skydd mot hot, hat och trakasserier måste finnas där. Ibland även dygnet runt. Å andra sidan har det offentliga att vara tillgängligt för medborgarna, dessa medmänniskor som finansierar allt som görs, från brukarbesök till bygglovsbeslut.
Den krocken innebär att en kommun ständigt måste utveckla sin förmåga att svara på tilltal, föra samtal och dialog, samtidigt som det säkras ett starkt skydd mot den som försöker ge sig på anställda. Ofta blir det tyvärr svårare att hitta enkla kontaktuppgifter för en normalt fredlig medborgare, med ett smalare fönster för spontan kontakt, med fler automatiserade röster och knapptryck. Där mycket ska processas via att fåtal kontaktpunkter skapas andra frustrationer.
Att fälla upp vindbryggan och låta folk skrika från andra sidan vallgraven är inte en hållbar problemlösning.
Svårast är läget ofta för den personal som har i uppdrag att fysiskt möta andra, många gånger i svåra lägen. Att ha kraft göra vardagsjobbet också i utsatta situationer med människor som inte alltid är i balans eller mår bra, är det som säkrar ett starkt socialt skyddsnät.
Ibland antyds att det finns en överkänslighet för hot och hat, en rädsla för normal upprördhet. Men det är sällan så. Många jobb där man möter andra kräver en hård hud, mentalt sett. Oavsett hur stryktålig man kan uppleva sig själv vara, finns det alltid gränser. Alla har vi ömma punkter – om inte för egen del så för nära och kära. Den som hotar och trakasserar måste stoppas långt innan dessa gränser trampas över.
Sociala medier och digital kommunikation ökar utrymmet att ge sig på enskilda samt att spy ut hat utan att behöva hantera konsekvenserna i stunden, i mötet. Att kommuner har som rutin att polisanmäla alla hot är rätt. Men om dessa hot aldrig får rättsliga konsekvenser skapas en ny norm som i sin tur underminerar samhällets funktionssätt. Det måste till skarpa konsekvenser för den som hotar. Det är inte fritt fram att bete sig hur som helst.
Polisens utredningsresurser är förstås begränsade. Gradskillnaderna i hoten och i det hat som går långt över gränsen för normal upprördhet tvingar fram skarpa prioriteringar. Tyvärr ofta till nackdel för den som blivit utsatt, ärendet nedlagt. De ”anonyma”, dolda påhoppen är självklart svårast att ställa någon till svars för.
Hur många anställda tar med sig jobbet hem, i en malande tankeprocess, trots att det talas fint om att ingen ska behöva göra just detta? Möjligheterna att rekrytera rätt kompetens försvagas, känslan av trygghet på en arbetsplats och i en yrkesroll skadas. Och om det offentliga minimerar sina mötesytor och stryper friheten till dialog, då uppstår andra problem. Tilltron till verksamhetens samhällsnytta och relationerna tjänstemän/medborgare försvagas.
Det okontrollerade hatet, de gränslösa påhoppen och hoten drabbar enskilda medmänniskor, men inte enbart. Det skadar grundläggande samhälleliga funktioner – och den sammanhållning som allt bottnar i. Ett första motmedel är att sätta gemensamma gränser och hålla hårt på dessa.