Det är bedrövande att läsa om hur personalen på Mariebergsgården i Nyköping bedömer att arbetsförutsättningarna ger ett sämre utrymme för den vård som demenssjuka behöver (SN 11/4).
Vi behöver anstränga oss för att det medmänskliga inte ska hamna i kläm, och ersättas av omvårdnadsfabriker. Inga arbetstidsscheman är perfekta. Inga arbetstider räcker till i alla lägen. Den som försöker planera allt blir då och då bortdribblad av verkligheten. Det hör till att arbetsgivare och arbetstagare ofta är oense om vad som är bästa arbetstidsschemat och hur resurserna kan användas bäst. Därför är det så viktigt att det finns en levande dialog om vad som behövs och vad som går fel.
Kritiken mot delade turer inom äldreomsorgen är allt annat än ny. I jakten på det mest effektiva på papperet riskerar själva vårdvärdet bli svagare, medmänsklig kontakt tunnas ut om det vill sig illa.
Det som framförs från de anställda på Mariebergsgården manar till självkritik i den kommunala organisationen. Vad kan göra Mariebergsgården en bättre plats i vardagen, både för de boende och för de anställda? Det är inte ovanligt att den som är anställd vill ha mer tid att utföra varje del av sitt uppdrag och därmed mindre stress. Den önskan ska förstås vägas mot vad som är en rimlig kostnad och faktisk effekt. Varningssignaler om kvalitetsproblem måste, precis alltför snabbt ökade kostnader, snabbt följas upp och hanteras.
Vad som är den bästa omvårdnaden är inte hugget i sten. Smartare teknik och nya insikter om metoder och mediciner påverkar utvecklingen. Men här finns en gräns att hålla på. Är det så att medicinering plockar bort värdefull medmänsklig kontakt? Är det verkligen förenligt med den vård som kommunen vill ge demenssjuka äldre?
Vården av den värnlösa medmänniskan kan inte skarvas med hur som helst.