Bråviken och Kolmården berör både Sörmland och Östergötland. Efter den svåra branden i ett stall i Ålberga talar nu räddningstjänsterna om ett tydligt gränshinder som borde kunna arbetas bort.
Gränsen mellan Sörmland och Östergötland är förvisso historiskt väletablerad, men administrativa gränser blir alldeles för lätt till höga murar. Ingen vill trampa in på någon annans område objuden. I det byråkratiska systemet är det självklart att hålla koll på var verksamhetsansvaret slutar. Det är grundat i respekt för andras ansvar och handlingsutrymme, men också i en mer praktisk ordning: Ingen vill riskera att dubbeljobba eller dra motsatta slutsatser av ett och samma läge – och få svidande kritik för detta.
Ändå är det något som ständigt måste utmanas. Annars stelnar allt.
Det som vi – främst i betydelsen det svenska samhället och dess offentliga verksamheter - behöver bli bättre på är att ha gränsöverskridande verktyg, att kunna lösa ett kritiskt läge snabbt hellre än att vänta på varandra. För ett par mandatperioder sedan diskuterades storregioner. Där skulle län och landsting omformas till större enheter, för att öka den totala effektiviteten. Många sörmlänningar i de södra delarna kände en naturlig närhet till Östergötland. Därför sparkade många bakut inför en jätteregion med skarp gräns längs Kolmården, men som i stället omfamnade såväl Örebro län som Dalarnas län. Ökad gränsöverskridande samverkan lyftes då fram som ett annat sätt att nöta ned byråkratiska trösklar. Det behövs.
Vid helgens svåra brand i ett häststall i Ålberga larmades aldrig den brandstation som ligger närmast, för den är i Kvarsebo på andra sidan länsgränsen till Östergötland, i ett annat administrativt område för räddningstjänstens del. Detta, som deltidsbrandmannen Ronny Franzén i Nävekvarn förtjänstfullt sätter fingret på i SN (17/1), är ett systemfel. Där gränser förhindrar snabbast möjliga insats går det inte att sitta nöjd.