Ett medlemskap i Nato för Finland och för Sverige kryper allt närmare. Det är en direkt effekt av Rysslands anfallskrig mot Ukraina, med den inramning av folkmordsretorik som också har följt. Omprövningen av den säkerhetspolitiska analysen, vare sig vi står i Helsingfors eller i Stockholm, beror på detta.
Har då inte ett Natomedlemskap varit en klok och välgrundad analys sedan tidigare? När språkbruket och agerandet i Moskva inte var lika rättframt och okamouflerat som nu? Och vapenmakten ännu stod tyst? Jodå, den som har försökt att läsa mellan raderna och över tid följt den ryska ledningens agerande har kunnat se vad som annalkats. Lägg därtill den statliga propagandans indoktrineringsbudskap och allt agerande för att splittra och underminera i väst – i sociala medier och på andra sätt, i Brexit-kampanjen, stödet till Trump och till politiska ytterligheter. Men kriget drog undan de sista dimridåerna.
Man kan förstås peka finger mot partier som insett först i sista stund vad Ryssland egentligen har som mål, eller fortfarande aktivt blundar. Man kalla dem naiva och så vidare. Men det är fel fokus.
Den finska och den svenska säkerhetspolitiska analysen ska vara på allvar, med så bred förankring som möjligt. För lång tid framöver. Käbblet kan vänta.
När den finländska statsministern Sanna Marin och den svenska, Magdalena Andersson, höll gemensam presskonferens i Stockholm, var det återigen tydligt att Finland har tagit täten och Sverige trampar på ett par steg efter. Före Sverige i tiden, som en rubrik i Hufvudstadsbladet förkunnade häromdagen, med kunglig klang.
Den finländska säkerhetspolitiska analysen lämnades in till riksdagen samtidigt som statsministern Sanna Marin (S) kom till Sverige. Noggrant synkroniserat förstås. Sanna Marin var här för att visa färg i Nato-frågan, i en tid där hennes statsministerkollega officiellt fortfarande bara kuperar leken. Den finska S-ledaren var alltså delvis här för att underlätta sin kollegas fotbyte, delvis för att markera att en någorlunda gemensam takt i detta är att önska.
Den svenska säkerhetspolitiska analysen – omprövningen – har inte slutförts än. Men i princip alla inser vartåt det lutar. Magdalena Andersson (S) väljer ord som ”nära samarbete” och ”vi är beroende av varandra” i den svensk-finska presskonferensen på engelska. Det vore inte bara udda utan rent av förljuget, att i nästa skede dra rakt motsatta slutsatser av läget än vad Finland gör.
Det finska beslutet är inte långt borta nu. Men precis som vi skrev på ledarplats häromdagen, har den svenska processen sina egna problem och storvulna självbilder, med ett par partier som har en längre sträcka att vandra för att kunna ompröva sin omvärldsbild och Sveriges position i den.
I Finland har den positiva Nato-opinionen förstärkt vad de etablerade partierna har kommit fram till, några tidigt, andra sent. I Finland är, som bekant, även miljöpartisterna med på det omfattande säkerhetsvärdet av ett Natomedlemskap till skillnad från i Sverige.
Den svenska opinionen kommer att förändras med större tröghet än den finländska. Men den krassa, hårda insikten av omvärldsläget för svensk del, för Nordens del, för Östersjöns och Arktis del, är att vi behöver rejäla, starka och stabila vänner. Lösa förhoppningar inom EU-stadgarnas ramar om gemensamt stöd är för vekt när alternativet är en försvarsallians på allvar, Nato. För att citera Sanna Marin: "Det finns ingen annan säkerhetsgaranti som den i Natos artikel fem."
Den som inte kan försvara freden förlorar den.