Det är förfärliga uppgifter som framkommer i Folkhälsomyndighetens rapport om skolbarns hälsovanor (SN 8/6). Sörmland har landets högsta andel 15-åriga pojkar som blir mobbade. Det gäller även nätmobbning. Flickor i vårt län ligger också högt när det gäller utsatthet för nätmobbning.
Alldeles för många ungdomar behandlas alldeles för illa av skolkamrater och andra i sin vardag. All mobbning – fysiskt och verbalt - är ett samhällsproblem. Det är ett helvete för den som drabbas. Det är åt helvete om den som mobbar också kommer undan med det.
För många år sedan talades det som att flytta mobbare i stället för att tvinga den mobbade att flytta på sig, till andra skolor och andra miljöer. Det var en illustration av hur jobbiga situationer annars sorterades undan, med vuxensfärens medgivande.
Folkhälsomyndighetens rapport ger en fingervisning om att dagens läge inte är bättre. Sedan är det klart att det finns nyanser i upplevelser och det finns grader av mobbning. Den enes utsatthet kan vara något som någon annan i samma läge ser som ett tillfälligt obehag. Grundproblemet kvarstår.
En stor del av ungas vardag är i skolan. Där finns också frontlinjen mot mobbning. Skolan och dess personal har att agera tydligt när det larmas. Att med besked reda ut situationer och hålla hårt i sina konsekvenstrappor. Även när det är obekvämt. Det är bättre att en vuxen – gärna flera – agerar vid tecken på missförhållanden, som när det kastas glåpord, än att hon tittar bort. Mobbning byggs tyvärr upp över tid, den måste möta tidigt motstånd i form av handlingskraft.
Tonårstiden är omtumlande, känslig och inte alltid helt enkel att hantera för de flesta unga. Högstadiet är en tryckkokare med hormoner. Jaget formas och formas om i gränslandet mellan barn och ungdom.
Att alla har det jobbigt är inte skäl att ta lätt på situationen för unga som drabbas av mobbning, far illa i turbulenta relationer eller hemförhållanden. Folkhälsomyndighetens rapport behöver följas upp med vakna ögon och systematik.
Det kräver vuxna i rätt miljöer, med en obändig övertygelse om att inte se mellan fingrarna med det som i grund och botten är fel. Det kräver en organisation som inte lämnar lärare – eller annan personal – ensamma med svårlösta eller svårtolkade situationer. Det är så lätt att tro att det ”kanske inte är så farligt”.