Det kunde ha blivit en rejäl och vildsint batalj på moderatstämman i helgen. I stället blev det en sorts enhällighet bakom hur kommuner ska få ökade drivkrafter att omfamna vindkraft. På förhand lät det både laddat och med stor mängd inbäddad ilska, men det blev lugnare utåt.
Vindkraften är ett av få etablerade sätt att producera mer energi inom rimligt kort tid. Något som inte automatiskt tar över ett decennium att få till – och inte tvingar skattebetalarna att stå för de stora kommersiella riskerna. Det sistnämnda gjorde Liberalerna nyligen till sin linje för att det ska kunna byggas några kärnkraftverk alls. De 400 miljarder i kreditgarantier som regeringen redan har öppnat för, anses inte räcka till.
M-kompromissen är en sorts vapenstillestånd. Den ena sidan såg det som ett jätteviktigt sätt att stoppa etableringar av förnyelsebar energi, främst vindkraft. Skrivningarna om ett tidigt kommunalt veto ses som en garanti för att stoppa vindkraftsutbyggnaden. Den andra sidan, med Christofer Fjellner i spetsen, ser det som en framgång att kommunerna får en större fördel av att energi produceras lokalt.
Enigheten var alltså en yta, inte ett kramkalas i kulisserna.
Än så länge har de fyra partierna i regeringsunderlaget inte alls varit sugna på att flytta den skattebasen till kommuner och regioner. Motviljan mot vindkraft har dominerat och gör så fortfarande. Men även vindar kan vända, i början med en lätt bris.
Sveriges energiproduktion behöver växa. Staten har pekat ut områden av riksintresse för vindkraft. Det här krockar ibland med kommunernas rätt att säga nej till sådana projekt. I en del kommuner gör kommunledningarna själva nej-sägandet till just vindkraft till en självbild som i vår grannkommun Norrköping. I vår del av Sörmland är samtliga kommunledningar också eniga om att använda sitt veto mot projektet Långgrund.
Det behövs smörjmedel för att få till mer konstruktiva lösningar på låsningar.
Moderaterna line – vid sidan om ett tidigt veto – är i sin konstruktion snarlik det som Centerpartiet sedan en längre tid tillbaka driver. Även om det kanske tar emot för finansminister Elisabeth Svantesson (M) att minska statens intäktsflöde. Skatteintäkter från energiproduktion – fastighetsskatten – ska kunna komma det lokala tillgodo, inte bara vara något som rinner in i statens kassa. Det stärker bygder med naturresurser – från skog och fjäll till kust. Före valet var även den dåvarande S-regeringen inne på att bejaka något liknande. SKR, Sveriges kommuner och regioner är det också. I C-förslaget ingår även att närboende, inte enbart markägarna, ska kunna få ersättning för den påverkan som vindkraftsbyggen medför.
Motsättningarna om vindkraften inom Moderaterna lär knappast försvinna. Däremot är det nyttigt att se att det finns en vettig medelväg att ta. Som av en händelse finns den också nära mitten i svensk energipolitik.