Politik handlar inte alltid så mycket om vad som faktiskt ska ske. En hel del handlar mer om att sända signaler till de egna väljarna. En bonus är om det kan locka en och annan röst från näraliggande partier. Så är det med Vänsterpartiets hot om att rikta misstroende mot regeringen.
I sak är det en väldigt liten kulle att ställa sig på för den där sista striden. Att nyproducerade lägenheter – och inte befintliga – ska få ökat inslag av marknadshyra är en liten förändring på en stel och illa fungerande bostads"marknad". Reformen ingår i januariavtalet, även om Socialdemokraterna inte jublar över detta.
Vi berörde bostadsfrågan i en ledare nyligen (SN 5/6), om den surdeg detta är. Att ändra hyressättningen i nyproducerade bostäder är förstås inte en helhetslösning på bostadsbristen. Det behövs fler grepp än så, aktiva insatser på andra områden för att fler bostäder ska kunna byggas mer kostnadseffektivt än i nuläget.
Men för V är tanken på att en marknad – prissättningen i relation till utbud och efterfrågan – ska påverka hyran, en no-go-zon. I den uppfattningen har V någon form av sällskap i Sverigedemokraterna. Vem vet, kanske det blir ett gemensamt seminarium framöver om planekonomins lyckosamhälle?
Vi har nu ett läge där en V-ledare aktivt vill sparka en socialdemokratisk statsminister. Med enda tillgängliga stöd från det parti som V annars ser som en motsats. Dadgostar har inte tillräckligt med V-mandat för att väcka misstroende på egen hand. Och Kristdemokraterna och Moderaterna har tidigare sagt att de inte vill stötta V:s kamp mot marknaden, bara för att slå mot Löfven.
Möjligen är detta något som V räknar med, att det i första hand ska vara ordrik symbolik, inte praktik.