Vilka arvoden som folkvalda politiker får är något som alltid skapar debatt. Tyvärr inte alltid den mest nyanserade formen, heller. Arvodet måste vara anpassat för att den folkvalda ska kunna göra ett bra jobb – ett omfattande beslutsansvar kräver att man är rejält påläst.
Öppenheten om ersättningarnas nivåer och fördelning är viktig (SN 19/1). Att ingen kan smussla med arvoden och ekonomi är ett skydd mot korruption. Att vi som lokaltidning granskar arvodena i östra Sörmland och regionen är demokratiskt nyttigt. Någon gång avslöjas sådant som inte tål ljuset, men främst är det samhällsinformation om makthavarnas vardagsförutsättningar.
Den stora majoriteten folkvalda är fritidspolitiker. Ersättningarna är tämligen magra, de flesta har ett annat, ordinarie jobb. Få politiker kan agera som folkvalda på heltid eller som huvudsaklig sysselsättning. Det är viktigt att komma ihåg för den som läser om arvodeshöjningarna.
Dilemmat är givet. Arvoden och ersättningar behöver vara kostnadseffektiva, men höga nog för att de folkvalda ska kunna leva upp till förväntningar och ansvar. Nivåerna behöver samtidigt vara låga nog för att inte ge sken av en sfär med feta förutsättningar och lindriga krav. Det finns ingen given punkt för vad som är lagom. Kommunerna gör olika bedömningar, för enskilda toppolitiker såväl som för hur många som ska ha större arvoden. Delvis beror detta på hur majoriteter ser ut – men också hur man traditionellt sett har hanterat arvodesfrågorna.
Frågan om hur stor andel ska gå till de styrande respektive opposition är en del av detta (SN 20/1). En majoritet som nonchalerar nyttan med påläst opposition agerar självfullkomligt och egotrippat. En opposition som inte respekterar att de styrande behöver ha resurser att göra uppdraget rättvisa, den binder ris åt egen rygg för den stund som rollerna är ombytta.
Politikers arvoden har alltså att vara höga nog och låga nog, samtidigt. En ordning med enbart fritidspolitiker, och små ersättningar, skulle flytta den faktiska makten någon annanstans, till tjänstemannaorganisationen i första hand. Där ingen är folkvald.
Uppdraget som folkvald med arvode är ett tillfälligt vikariat – utan anställningstrygghet, under stenhårda arbetsgivare: väljarna. Vart fjärde år är det ett omfattande medarbetarsamtal, det allmänna valet. Det kan alltid sluta med att man får sparken.