Regeringen vet inte hur SSAB ska få kraft

Det är industrin som drar den gröna omställningen. Politiken, inklusive den här regeringen, är på efterkälken.

Det gröna industrin kräver hårt jobb - också av våra politiker.

Det gröna industrin kräver hårt jobb - också av våra politiker.

Foto: Pontus Lundahl/TT

Ledare2023-11-28 12:30
Detta är en ledare. SN:s ledarsida delar Centerpartiets värderingar.

Visst är det trevligt med statsministerbesök, det andra på ganska kort tid i Oxelösund på SSAB, regionens största privata arbetsgivare. Staten besöker ett företag som den är med och äger, men drar den folkvalda ledningen åt samma håll som sin industri? Inte helt.

Den gröna omställningen, illustrerat av det som kallas grönt stål, ses som en strategisk nytta i stora delar av näringslivet. Om SSAB och de konkurrenter som verkar för en mer grön stålproduktion lyckas, då sänks de klimatpåverkande utsläppen för Sveriges del rejält. En win-win kan man säga – för jobben och klimatet. I förlängningen finns en enorm global klimatnytta. Forskningen är också med på vagnen. Men enkelt är det förstås inte, även om ambitionerna både är vettiga och värdefulla. 

Det finns gott om hinder på hemmaplan. På sistone har vi sett en mer laddad debatt om industrins omställning. Kritikerna hävdar att det driver upp de framtida energipriserna för mycket. Den uppfattningen drivs av andra industriaktörer än stålets, en klassisk intressekonflikt. 

En grönare tung industri kräver andra stora och tunga investeringar, för mer kraft och en bättre kraftöverföring. Större energiproduktion behöver komma till i närtid. 

Med stor industriutveckling i Norrland, inklusive SSAB:s, kommer en stor del av den el som redan produceras där att tas i anspråk för omställningen. I Oxelösund, betydligt längre söderut, kan mer nära energi i stället komma från havsbaserad vindkraft. Även om den högaktuella kraftledningsfrågan över land från Hedenlunda till Oxelösund står i fokus. Regeringens ambitioner vad gäller den ledningen, liksom den föregående, är små. Legitima markägarintressen och en värdefull industriomställning borde väl kunna förenas i mer gemensam nytta? Förbättra ersättningen, förbättra processerna. Driv på.

Industrin är otålig och politiken valhänt. Löften om en större energiproduktion som kanske kan levereras i mitten av 2030-talet, det är i sammanhanget ett ”vi får se”. Den sittande regeringen påstod att det bara var att bygga ny kärnkraft så fort det förnyelsebara prioriterades ned. Så gjordes, men löftet var varmluft. Det kan bli några nya kärnkraftverk om något decennium, kanske. Energiproducenterna är skeptiska till marknadsläget. De väntar på att regeringen ska stressas till låta skattebetalarna bära riskerna med nya kärnkraftsbyggen. Det inkluderar även de senaste projekten kopplade till Studsviksområdet.

Mer av det storskaligt förnyelsebara, alltså havsbaserad vindkraft, skulle kunna komma in snabbare. Men det stöter på annat hårt motstånd. Vindparken Långgrund i vårt nära kustband illustrerar läget: fyra kommunala veton. 

Statsminister Ulf Kristersson (M) har i detta lika stora bekymmer som företrädaren Magdalena Andersson (S) hade i ämnet grönare industri, kanske större. Därför står företagen utanför politikens utlovade verkstad och stampar. Även om alla hälsar hövligt på varandra i mer sociala sammanhang.