Den jämförelsevis låga fibertäckningen på landsbygden i Trosa och Gnesta är ett problem. Detta försvagar möjligheter till utveckling, för både näringsliv, föreningsliv och privatliv. Det försvagar möjligheterna att i takt med den digitala myndighetsutvecklingen få del av service och tjänster på samma villkor som den som bor i tätort och/eller har snabbare fibernät.
Den som saknar bredband hamnar i kläm. Framtiden kräver mer.
Utbyggnaden på landsbygden är ofta byggt på ett stort frivilligt och lokalt engagemang. Men det finns luckor och hål.
I Gnesta har 82 procent av hushållen i tätort och småort, enligt Post och telestyrelsens Bredbandskartan, tillgång till fiberuppkoppling. Motsvarande siffra på landsbygden är 40 procent. Det är stora skillnader. I Trosa kommun är det 85 procent i tätort och småort som har tillgång till fiber, medan det på landsbygden gäller 50 procent av hushållen.
Just Gnesta har haft bekymmer med fiberutbyggnaden och bredbandsutvecklingen under en längre tid. Ibland går det troll i saker, den något frustrerade tonen från kommunens sida kan förklaras av detta (SN 11/4). Det är en uppförsbacke. Men även Trosa bör ta en extra titt på landsbygden, där vartannat hushåll alltså står utan.
Det är klart att stöden till utbyggnad hade kunnat planeras, formas och fungera bättre. Det uppmärksammade exempelvis Riksrevisionen redan 2017. Själva problemet med att konkurrerande fiberaktörer tar ut varandra och riskerar att leda till att viss planerad utbyggnad inte blir av, det borde ha snappats upp tidigare.
Trosa och Gnesta är attraktiva inflyttningsmål. Här har den nära landsbygden ett eget attraktionsvärde, sett till livskvalitet och blandningen stad och land. Fibern måste hänga med i tillväxten för att kommunerna ska få växa på bästa sätt. Det är ingen tokig valfråga.