Besöken hos de så kallade nätläkarna ökar i Sverige. Under 2019 gjordes för första gången över en miljon besök, och ökningen tog ännu mer fart under 2020, på grund av pandemin. Besök på distans via en app fyller onekligen en stor funktion för exempelvis stressade småbarnsföräldrar och människor som har långt att resa till sin vård, när man kanske bara behöver ett enkelt recept utskrivet.
Samtidigt är frågan alltmer kontroversiell. Kry, som är en av de första och största nätläkarföretagen, har på senaste tiden fått kritik för affären med Region Stockholm om att ta över driften för 1177. Under föregående vecka kom även ett beslut från Västra Götalandsregionen att den från och med 2022 inte längre kommer betala ersättning för digitala utomlänsbesök, såsom ersättning till nätläkare, utan bara fokusera på de egna vårdcentralerna. SN rapporterade nyligen att sådana planer inte finns i vår region, då ledningen menar att den nuvarande patentlagstiftningen gör det omöjligt för en region att förbjuda sina innevånare att söka vård på annan ord.
Frågan är onekligen komplex. Å ena sidan handlar det om att alla svenskar borde ha samma rätt till vård. Om just din region saknar specialistkompetens för exempelvis förlossningsskador, vore det orättvist om du inte hade rätt att gå till någon annan region och få hjälp där. Vi vet även att allt fler använder nätläkartjänsterna just för att dessa möter ett behov och fyller en funktion.
Å andra sidan är välfärdens resurser begränsade. Det är ett faktum som vi kanske inte alltid är ärliga med. Att ha allmän vård innebär också att vi måste ha ransonerad vård. Alla kan inte få all den vård de vill ha.
Allmänläkaren Andreas Thörneby gjorde en pedagogisk genomgång av detta på plattformen Twitter där han konstaterade följande: Problemet med att alla kan använda nätläkare till alla de vårdbehov de har, och sedan skicka räkningen till regionerna, är som att vi alla hade fått rätt att anlita privatutredare för att utreda alla cykelstölder och sedan skicka räkningen till polisen.
Vi har begränsade resurser och de som finns måste ransoneras. Många vill inte låtsas om detta och tycker det är orimligt, men det är likväl sant. Att det skulle vara möjligt att bara ”höja skatten för de rika” för att hantera problemet stämmer inte heller. Det finns en gräns för hur mycket skatt man kan ta ut och Sverige har redan en av världens högsta.
Svaret på detta dilemma beror på ens ideologiska läggning. Det finns de som helt enkelt menar att vi ska förbjuda nätläkarna och neka människor som vill ha denna vård att få det. Men man behöver bara se till debatten om huruvida kvinnor ska ha rätt att få kejsarsnitt vid förlossning om de är rädda, för att förstå att det inte är en enkel debatt att ta. Människors upplevelser av sitt vårdbehov är verkliga. Samtidigt har kritikerna rätt i att man inte kan ge en obegränsad mängd vård till en obegränsad mängd människor. Vi har helt enkelt inte råd med det på sikt.
Det frihetliga svaret landar därför i att vi kanske måste börja låta människor betala för sin egen välfärd i de fall där behovet finns, men där vår ransonering inte räcker till. Det finns en rädsla för att detta kommer sänka förtroendet för den allmänna välfärden, men det förtroendet skadas lika mycket av att människor inte tillåts få den välfärd de behöver. Det perfekta svaret på frågan existerar inte, så vi får nöja oss med det minst dåliga.