Få myndigheter har så stor makt som Trafikverket, vars ansvarsområden täcker all transportinfrastruktur i landet. Tanken med jättemyndigheten var att den skulle bli mer effektiv, men den blev också flera gånger så mer okänslig. Problemet är som mest uppenbart när det slår mot ett litet samhälle eller ett fåtal medborgare. Skillnaden mellan stor och liten blir så glasklar, inte minst i frågan om vems rätt som räknas.

Bytet av järnvägsbron i Vrena har varit en sorglig följetong, inte minst för att det har illustrerat just detta. Att det lilla samhällets bekymmer inte är den stora myndighetens problem. Trots att det är den stora myndighetens beslut som skapar själva problemet. Det betyder inte att det är fel att byta ut järnvägsbron. Det måste göras. Felet är myndigheten inte ser omfattande konsekvenser som ett eget socialt ansvar för invånare och privata företag. 

Det är någon annan som får lösa de problem som uppstår. Verket byter bara bro. Det har varken tid eller pengar till något annat. Högsta verksledningen har inte orkat bry sig.

Men så ser medborgarna inte på staten och dess makt. Folk ser inte ett gäng fristående, enskilda myndigheter som gör sitt och struntar i alla följder som myndigheten inte vill ta ansvar för. Det föder och göder en myndighetsmisstro som det demokratiskt styrda samhället måste ta ett stort ansvar för att motverka. 

Det här är ett strukturfel. Vi har på ledarplats skrivit tidigare att det behövs ett Lex Vrena. När ett myndighetsbeslut får omfattande konsekvenser för lokalsamhället, måste den orsakande myndigheten ha ett ansvar att mildra och minimera de följder som går att begränsa. Att föra konstruktiv dialog, att avsätta resurser till lösningar. Allt detta behöver börja med att politiken pekar med hela handen. Myndigheter som Trafikverket kommer inte att göra mer än den känner sig nödsakad att göra. För att, i slutänden, spara pengar. Det rimliga är att ansvarig minister Andreas Carlson (KD) kommer till Vrena, gärna i sällskap med landsbygdsministern, och ser till att regeringen tar faktiska krafttag för att fler inte ska drabbas på detta sätt.

Fallet med nu den sönderkörda samfällighetsvägen – som erbjöd en genväg för den som ville undvika den två mil långa omvägen som Trafikverket hade pekat ut – är en bedrövande följdeffekt av det som skett. Belastningen ökade kraftigt på en mindre väg. En väg som så många underhålls av de invånare som har mark längs den – och nu måste betala för att rusta upp den. 

"Fullt förståeligt har folk istället valt att åka vår vägsamfällighet som "bara" blir en omväg på en mil. Detta har resulterat i att vår väg nu är helt sönderkörd och oframkomlig", konstaterar Karin Andersson, en av de drabbade i samfälligheten, på Facebook.

Det här borde förstås ha motverkats redan före avstängningen av bron, men grundfelet handlar om maktutövande och ansvar för dess konsekvenser.