En bärande del av vårt rättssystem är att de medborgare som sett något, varit med oms något eller kan tillföra kunskaper om brott eller misstänkta, också kan berätta detta för polisen och, vid behov, inför rätten. Det faktum att någon vågar berätta skapar ofta skapar ett nyckelutrymme för att både identifiera och lösa brott.
Därför är det fenomen som brottsutredaren Wilma Johansson lyfter fram i SN något ytterst allvarligt. Där det formas en tystnadskultur – eller en utbredd oro, skepsis eller rädsla för att prata med polis som utreder brott, skadas inte bara möjligheterna att skipa rättvisa. Det är något mer djupgående som trasas sönder.
Det är stora ord, men de tål att sägas. Självklart formas tryggheten i att våga berätta via ett samspel mellan myndigheter och medborgare, det är inte en envägskommunikation. En ovilja att prata med polis hos enskilda individer är förstås inget nytt. Men när tystnaden blir något mer utbrett, där det till och med tystar den som har i uppdrag att larma och reagera, då blir det något etter värre.
”Det har varit lärare och pedagoger som inte velat vittna, de kunde inte stå upp för målsäganden eftersom de var rädda för de andra eleverna, men även för föräldrar som är misstänkta eller föräldrar till misstänkta ungdomar”, säger Wilma Johansson.
Ta in det. Fundera på vad det gör med det vi har. Därför är det så viktigt att vittnen ska kunna känna sig trygga med att de får skydd, att de får det juridiska och sociala stöd som gör det möjligt att våga vittna, säga sitt. En stark polis är en grundbult i detta, men inte det allenarådande svaret på djupet i problemet. Där är hjälpen till vittnen och brottsoffer minst lika viktig som en närvarande och förtroendeingivande polis och ordningsmakt. Den grundläggande tryggheten i vardagen bygger på att vi vågar vara mer än anonyma.