Wilma Johansson är civil brottsutredare och har jobbat hos Nyköpingspolisen i sex år. Hon är specialutbildad i att hålla barnförhör.
– Mitt i en utredning reflekterar man inte så mycket och jag är ganska bra på att stänga av när jag går hem. Men samtidigt är man ingen robot, vissa ärenden berör mer än andra. Så kommer det alltid vara.
Wilma Johansson jobbar som brottsutredare på Nyköpingspolisen. Nu tillhör hon gruppen som arbetar med brott i nära relation, och är en av de anställda som är specialutbildad i att hålla förhör med barn under 15 år.
I fjol jobbade hon med en omfattande utredning som ledde fram till att två män dömdes till långa fängelsestraff för grova sexualbrott mot två minderåriga flickor, i Trosa. En av dem utsattes för närmare 300 våldtäkter. Den utredningen tog över ett halvår.
Hon kan inte prata så mycket om det fallet med hänsyn till de inblandade. Men rent generellt kan det vara utmanande att förhöra en person under 15 år som varit med om misstänkt brottslighet, där föräldrar eller andra närstående är utpekade.
– En okänd person hämtar barnet och åker hit, till en okänd plats. Sedan ska vi hålla förhör i ett rum med kameror, om saker som händer hemma. Även om barnen har varit utsatta så är de lojala mot sina föräldrar. Och även om pappa eller mamma slår så kan det finnas annat som är bra. Man har bara några minuter på sig att klicka med barnet och det kan vara en utmaning.
Är det svårt att avgöra om ett barn talar sanning?
– Jag lägger egentligen inte så mycket värdering i det. Och det krävs i regel annan bevisning för en fällande dom.
Hon tar ett tänkbart exempel:
– Ett barn säger "pappa slår mig" i skolan varpå det blir en orosanmälan och en polisanmälan. Och vi hamnar här, när det skulle kunna handla om att pappan har tagit tag i barnet under en argumentation. Mitt intryck är att barn vill göra vuxna nöjda när de svarar så jag måste ställa väldigt öppna frågor och får inte vara ledande på något sätt.
I förhörsrummet sitter bara Wilma och barnet, men det finns flera kameror uppsatta och på andra sidan väggen lyssnar en handfull andra personer på samtalet: Åklagare, socialtjänst, ytterligare barnförhörsledare, barnets särskilda företrädare, och ibland försvarare till den misstänkte. Ett förhör kan ta allt från tio minuter till 1,5 timme. Antalet ärenden varierar, men flest anmälningar görs runt skollov och högtider. Misshandel och barnfridsbrott är de klart vanligaste brotten.
Barnahus ligger mitt mot stadshuset i Nyköping. Hit kommer barn som ska förhöras av polisen. Arkivbild.
Wilma Johansson har även jobbat inom andra avdelningar hos Nyköpingspolisen och förhört något äldre ungdomar, både brottsutsatta och misstänkta. Hon märkte då gradvis av en förändring gällande viljan att prata med polisen.
– Jag tycker att det blev en skillnad. Det handlar nog om rädsla för repressalier. Idag riskerar du inte bara att bli hotad om du säger någonting utan ungdomar utsätts faktiskt för våld.
Tystnadskulturen märks inte bara bland ungdomar som utsätts för brott.
– Problemet finns även hos vuxna. Det har varit lärare och pedagoger som inte velat vittna, de kunde inte stå upp för målsäganden eftersom de var rädda för de andra eleverna, men även för föräldrar som är misstänkta eller föräldrar till misstänkta ungdomar. Då har det gått för långt.
Hon tillägger:
– Det är lätt att påpeka att ”polisen inte gör någonting” eller ”ärendet läggs ändå bara ner”. Men för att vi ska kunna utreda ett brott krävs att folk vågar berätta vad som hänt. Vi är inte tankeläsare.