Att forma en bred parlamentarisk enighet om snabbtågen, de nya stambanorna, blir mer än lovligt svårt. När Trafikverket nu har lämnat sin slutrapport till politiken om kostnader och möjligheter, är utgångsläget snarast sämre än tidigare.
Ambitionerna med höghastighetsbanorna – även om den tänkta hastigheten varierar – var att förena två tillväxtdrivande perspektiv. Å ena sidan fanns tankarna om snabbare tåg mellan landets tre största städer, för att minska behovet av inrikesflyg och ändå öka utbytet mellan ändpunkterna. Å den andra fanns det regionala perspektivet, där nya stambanor – med Ostlänken som förebild – skulle ge bättre och smidigare förbindelser och ny tillväxtkraft i länen längs banan.
En förenklad sammanfattning av det som Trafikverkets rapport säger är att regionperspektivet genomgående får ge vika för storstadstransporterna i syfte att pressa kostnader. Verket varnar för "genomgripande systemförändringar". Att intressekonflikten stad/land hamnar i fokus stärker inte möjligheterna till bred enighet. Alternativen till Sverigeförhandlingens förslag – i vilka inte minst östra Sörmlands regionala tillväxtmöjligheter brandskattas hårt – lär i stället öka motsättningarna mellan de partier som hittills varit positiva till banorna.
Det Trafikverket kallar ”samlad effektbedömning” är ett sätt att räkna där storstadsnytta är viktigare än regional nytta. Snabbtågsprojekt som åsidosätter de regionala intressena bör inte minst för Centerpartiets del vara svåra att motivera. Det är samhälleligt sett centralt att nya stambanor byggs för att regionerna utanför storstäderna ska stå tydligt starkare över tid. Om stationerna i Sörmland kopplas bort, ett närmast genomgående tema i alternativen till Sverigeförhandlingen, är det ingen Ostlänken längre.