De vilda gässen brukar ta plats. Under delar av året är det en dominerande syn i vårt närområde, exempelvis längs grön- och gräsytor i städer som Nyköping. Det är inte helt uppskattat, om vi säger så.
Grågås och kanadagås är de arter som främst jagas. Den vitkindade gåsen är skyddad på ett annat sätt. Det har gjort att våra lokala kommuner vid ett antal tillfällen fått nobben när de ansökt om att få skjuta av vitkindade gäss via skyddsjakt, trots att det ofta är gott om dessa. Stora mängder gäss påverkar lantbruket negativt, liksom livet i tätorter. Det sistnämnda särskilt tydligt i kust- och strandnära delar av Nyköping, men även på platser som Nävekvarn och Oxelösund.
Det svåra är att skrämma bort gässen när de tar över grönområden där människor gärna vill vistas. Många metoder genomskådas av fåglarna. Viss avskjutning däremot brukar få effekt.
Gässproblematiken är också högaktuell i vår huvudstad. Där driver Centerpartiet att gässen ska kunna skrämmas iväg med hjälp av drönare. Stockholmscenterns Karin Ernlund vill även att vildgåskött oftare ska hamna på tallriken i allt från skolor till äldreboenden.
Som gott viltkött har det inte riktigt fått samma breda genomslag i vårt land, även om det jagas en hel del. Med undantag för Skåne. Häromdagen var det Mårten gås, den 11 november. Det är en tradition för den tid på året då man passade på att slakta tamgäss medan de var feta från sommarens bete. De vilda gässen var mer svårjagade, men lika ätbara. Köttet, fettet och blodet togs tillvara, det sistnämnda som svartsoppa. Man kan röka, röka, grava, lufttorka, göra skav eller korv. Det går att steka bröstfiléer eller göra färs, om man så vill.
Det lär dröja innan gåsen blir en stadig del av den offentliga maten, men det är väl värt att säga yes till gäss när det bjuds.