Den kvinnokraft, den laganda som har präglat de gröna planerna i Oceanien är något att respektera för allt den gör och leder till.
Förlusten i VM-semifinalen mot Spanien får man tugga i sig, spanjorskorna var snäppet bättre. Men den här sommaren hade varit ännu kallare, ännu tristare utan det som har åstadkommits under veckorna med fotbolls-VM.
Det finns mycket i vårt samhälle som ger bekymmersrynkor och skvallrar om svårigheter i dag och framöver. Men det som landslaget har gett oss är ett paket med kraft. Sådant som ger goda känslor i tuffa tider.
Idrottens gemenskap bygger broar, den trotsar skillnader på ett sätt som gör faktisk samhällsnytta. Ha det i bakhuvudet när de skillnaderna i förutsättningar mellan herrlandslag och damlandslag hamnar i fokus. Den kvinnokraft, den laganda som har präglat de gröna planerna i Oceanien är något att respektera för allt den gör och leder till.
Ett vi för alla, i med- och motgång.
Lägg till de samhälleliga utmaningar som damfotbollen har att kämpa mot, vilket Elin Venholen lyfte fram nyligen på ledarplats. Hon underströk där hur kön och sexualitet är "parametrar som innebär förtryck i många delar av världen. Damfotbollen och kvinnliga fotbollsspelare kan därför inte blunda för mänskliga rättigheter”. Borde inte alla fotbollsspelare få vara just fotbollsspelare, mer än något annat? Vi har några tydliga utmaningar kvar.
Se problemen i vitögat, inte minst sådant som handlar om kvinnoförakt och förminskande av kvinnor. Delar av den amerikanska högern jublade exempelvis över att det egna landslaget föll i kvartsfinalen mot Sverige – av identitetspolitiska skäl. Det är så sorgligt, så korkat, så genomruttet. Destruktiva krafter finns även här, om än inte lika tydliga, än så länge.
Vi har sett landslaget göra magnifika turneringsinsatser tidigare. Ännu en stor bedrift finns att lyfta. Vinner landslaget dessutom en bronsmedalj är det lika upplyftande som herr-VM var sommaren 1994. Med allt engagemang, glöd, vilja, kreativitet och dramatik – allt som vi har fått oss till livs. Matchen om bronset är en bekräftelse på styrkan i svensk landslagsfotboll på damsidan. Här finns stjärnorna, veteranerna och nykomlingarna: Mittbacken Amanda Ilestedt med det makalösa huvudspelet, Kosovare Asllanis kreativitet, den oprövade målvakten Zecira Musovics tuffhet, inhopparen Rebecka Blomqvists magnifika målkänsla, 38-åriga veteranen Caroline Segers historiska inhopp. Sådant skapar folkkära lag.
Här finns de extra lysande stjärnorna, som mittbacken Amanda Ilestedt med det makalösa huvudspelet.
VM-insatsen är också en värdefull påminnelse om hur sådana framgångar byggs. Med en början i det nära föreningslivet, med teknikövningar, fyspass och seg vinterträning, i moderklubbar som Stattena, Vaksala och Mjölby. Buret av så många ideellt kämpande föreningsmänniskor. Respekten för att det lilla leder till det stora är en styrka i svensk fotboll, men också i så mycket annat här i livet.
Olof Jonmyren är politisk redaktör.
