För ett par veckor sedan hade tv-serien Clark, producerad av Jonas Åkerlund och med Bill Skarsgård i huvudrollen, premiär på Netflix. I den skildras den ökända bankrånaren Clark Olofssons liv, fyllt av kriminalitet, temporär rikedom och romanser.
Skarsgårds skådespelarinsats bidrar till att tittaren charmas av den extroverta och, med glimten i ögat, spydiga Clark. Detta är något som diverse kulturskribenter på sistone reagerat på och därefter uttryck i textform. Det anses nämligen, hos somliga, vara fruktansvärt att Olofsson intagit en sådan roll i denna spelfilm. Hans handlingar var ju grovt kriminella och bör inte romantiseras.
Det finns förvisso en poäng i detta. Clark Olofssons kriminella handlingar överlag och, kanske i synnerhet, det polismord i Nyköping 1966 som han var medbrottsling till är fruktansvärda och bör inte förringas.
Men det finns en nyansskillnad i att aktivt romantisera en brottsling eller förringa kriminella handlingar och att skildra en kriminell persons liv i fiktion. Problematiken ligger i att publiken oftast inte vill ta till sig av underhållningen där protagonisten framstår som en usling utan medkänslor.
Att kulturskribenter då anmärker på romantiseringen av Skarsgårds karaktär är väldigt besynnerligt. Visserligen har fiktion i underhållningen en rejäl makt i att få människor att intressera sig för verkliga händelser, såsom i fallet Clark. Men underhållning är fortfarande underhållning. Fiktion är fortfarande fiktion.
Trots att filmpitchen “en berättelse som baseras på verkliga händelser” kan kännas eggande får det inte förväxlas med att vara sant. Speciellt i en serie som faktiskt inleder varje avsnitt med brasklappen att den baseras på “sanningar och lögner”.
Men ska det talas om Skarsgårds skådespelarinsats i serien, som faktiskt fått Olofsson att framstå som en någorlunda charmig typ, ska denna snarare berömmas. Det verkar ju absolut inte otroligt att själva upphovspersonen till Stockholmssyndromet hade en charmör i sig, trots att han också begick grova brott.
Att skilja på fiktion och verklighet är viktigt, om än svårt ibland. Filmer och serier som baseras på en verklig berättelse är inte, och ska inte uppfattas vara, någon form av faktasamling eller heltäckande verklighetsförankrad skildring.
Caroline von Seth är återkommande ledarskribent i SN.
