En gång i tiden började den politiska karriären – före flytten till disputationen och flytten till Stockholm – i Norrby utanför Björnlunda på 1990-talet. Daniel Helldén var ett av de nya namnen i Gnestapolitiken när jag kom till Sörmland 2001.
Han väckte känslor. Det där är en återkommande faktor i Daniel Helldéns politiska karriär. Det politiska hantverket lärde han sig i Gnestas nämnd- och fullmäktigemiljö, ibland turbulent så. Efter flytten till Stockholm blev det så småningom en borgarrådspost och majoriteter med rödgrönt och med blågrönt.
Sedan valet 2022 sitter han i riksdagen och kandiderar nu till språkrörsposten efter Per Bolund. Få lokal- och regionalpolitiker har ett lika känt namn som Helldén, trafikborgarråd som han var och med känsloyttringar i väljarkåren därefter.
Vi sitter ned på ett kafé på Öster, och pratar allt från Gnestapolitik till riksdagsutskott. Det här är en slipad politiker numera. Han markerar tydligt att han vill ha två språkrör som traditionen bjuder. Inte ett skifte till bara ett. Det sistnämnda flyger inom Grön Ungdom och partiets studenter, men även landets miljöpartister har partikonservativa drag. Det hänger ihop med den alternativa identiteten som parti. Även om det gör ledarskapet mer suddigt och språkrören klumpas ihop.
Daniel Helldén säger att han inte rädd för konflikter. Det är en likhet han har med nuvarande språkröret Märta Stenevi. Det går också hand i hand med budskapet om att fokusera på det Miljöpartiet som vill vara i mötet med väljarna. Men alla partiengagerade älskar inte konflikten. Den som tar för sig möter också ofta lika hårdfört motstånd. Har Miljöpartiet i dag den inre styrkan?
Helldén talar om att hans parti måste förstå väljarförlusterna utanför storstäderna, tänka om. Ett storstadskärnornas parti får det svårt i rikspolitiken. Trots att det är just där som Helldéns namn har blivit mest känt, Stockholms stad och med grön trafikpolitik. Säg elsparkcyklar och alla stadsbor har en åsikt.
Det här med att kunna bilda majoriteter åt flera håll är inte okontroversiellt. S-märkta ledarsidor som Aftonbladet och Arbetet är aggressivt emot honom. Främst för att han bildade en blågrön majoritet i Stockholms stad efter valet 2018. Makten, makten, makten.
Moderaterna, å sin sida, är nästan lika ilskna i sin valanalys för Stockholm stad. Samarbetet och majoritetsbygget med Helldéns parti bedöms som ett sänke inför valet 2022. Känslor, som sagt. Fast där finns ju en annan faktor som ligger minst lika nära till hands: att storstadsbor valde bort M eftersom partiet valde att krypa till kojs med Sverigedemokraterna.
Vi pratar lite om Miljöpartiets opinionsresa under 2000-talet. De faktiska höjdpunkterna kom med Maria Wetterstrand och Peter Eriksson som språkrör i opposition under Alliansregeringarna. Nedgången började med regeringsåren från 2014. Det sistnämnda är min beskrivning, men upp och ned-kurvan är relevant. Få partier har mött så stor och rabiat ilska i sociala medier som Miljöpartiet från 2015 och framåt. Möjligen i konkurrens med Centerpartiets Annie Lööf.
Relationerna mellan C och MP i sin tur är komplicerade. Det är inget kramkalas. På området jord, skog, strand och natur är det explosivt som tusan. Annat är något lättare att snacka ihop sig om.
Helldén tror att ny skördetid väntar. Det ska han ju säga som språkrörskandidat. Fast numera har ju alla partier utom SD en någorlunda uttalad politik för klimatomställningen. Det är inte givet att det mest radikala är det som får folk att lyssna och hålla med, särskilt så utanför storstäderna. Men energiomställningen, menar Helldén, den har vi ”bara börjat arbeta med” och han lyfter också AI-utvecklingen som nästa snabbföränderliga politikområde.
Självklart duckar också han för frågan om Miljöpartiet är vänster eller mitten. Med hänvisning till att MP:s identitet inte följer höger-vänsterskalan på det sättet. Det är ju också ett svar. Språkrörsvalet blir en signal om hur Miljöpartiet vill ta sig an framtiden mot valet 2026. Blir det Helldén då blir det garanterat inte tyst.
Olof Jonmyren är politisk redaktör.