Tobias Billström besökte som migrationsminister Brandkärr i valrörelsen 2014.
Personfrågor är viktiga i politiken, men att det skulle få en utrikesminister att helt lämna politiken är överraskande. På X, ex-Twitter, meddelade Sveriges utrikesminister Tobias Billström att han slutar – och lämnar politiken. Beskedet kom på ett sätt som signalerade att här är budskapet, jag vill inte snacka om det. Kort därefter önskade statsminister Ulf Kristersson sin moderata ministerkollega lycka till och beklagade att Billström slutar.
Det var ett drama i formella uttalanden utan följdfrågor, svältfött på detaljer. Följt av förnekanden.
Nästa dag meddelade regeringen att det blir ett nytt jobbskatteavdrag. Bubblet om Billströms bravader var gårdagens nyheter. I nästa vecka invigs riksdagsåret och då är han ersatt.
Källor till olika nyhetsmedier hävdar att en tänkt tillsättning av kabinettssekreterare var avgörande. Billström fick inte den person han ville ha som ledande medarbetare – och då brakade det loss. Motsättningar, person och praktik, formar laddningen.
Har han verkligen rage-quittat, som det heter på svengelska? Det vill säga: blivit jättearg och inte bara sagt upp sig utan dessutom valt att lämna branschen som helhet. En dramatisk exit med en igensmälld dörr till UD och ”jag kommer inte tillbaka” som slutkläm. Var det Sverigedemokraterna som sade nej bakom stängda dörrar och utlöste allt? Eller var det återkommande krockar med statsministern? Kombinerat med ett dubbelkommando mellan Nationella säkerhetsrådet, säkerhetsrådgivaren och UD.
Även om stubinen kan ha varit lång, så är det ändå där den offentliga analysen landar. Om inget annat kryper fram.
Tänk att Tobias Billström kunde bli så arg. Han som har framstått som stelt tjänstemannatråkig, om än tjurig ibland.
I vårt lokala bildarkiv syns han på ett Skavstabesök 2012. Två år tidigare var knackade han dörr i Oxelösund och besökte även Camfil i Trosa för att berömma kommunens integrationsarbete. I valrörelsen 2014 kom Billström till Brandkärr med budskapet: "Sverige är ett öppet land och ska fortsätta vara det."
Det var då.
Tobias Billström seglade in i politikens stormigaste vatten som migrationsminister under den liberala Alliansregeringen 2006-2014 och var sedan förste vice talman när Anna Kinberg Batra ledde partiet. Den politiska färden avslutades med två år som utrikesminister, med Sverigedemokraterna i gummibåten. Detta efter tre partiers kappvändning i synen på utsatta människor på flykt – för att kunna förenas med SD i glädjen över att utvandringen på papperet nu är större än invandringen...
Den faktiska kronan på verket för Billströms del var att ta över efter Ann Linde (S) som utrikesminister och föra Sverige in i Nato – i bred partipolitisk enighet. Även om det krävdes flera förödmjukelser i Ankara och Budapest för att nå dit.
Det kan ingen ta ifrån honom.
Olof Jonmyren är politisk redaktör.