Det har gått lite mer än en vecka sedan talibanerna inför en omvärld i chock intog presidentpalatset i Kabul, Afghanistans huvudstad. I det nu upplösta afghanska parlamentet har drygt var tredje av totalt 352 ledamöter varit kvinna. Dessa kvinnor och många andra kvinnorättsaktivister fruktar talibanernas omedelbara vedergällning i form av exempelvis stening eller hängning.
Länder som USA, Frankrike, Tyskland och Italien har utlovat att utfärda humanitära visum just för att skydda enskilda individer såsom kvinnorättsaktivister som riskerar att bli måltavlor för talibanerna. Därutöver har löften gjorts om att ta emot afghanska flyktingar och att kvinnor då ska prioriteras. Talibanernas sharialagar är betydligt mer förtryckande gentemot kvinnor än män. Att fokus i nuläget är på hur kvinnors och flickors rättigheter ska försäkras är därför helt i sin ordning. Det ska inte vara på något annat vis.
Man kan fråga sig varför inte USA:s förre president Donald Trump förhandlade mer skickligt med talibanerna angående kvinnors ställning i landet, i tiden efter att amerikanska trupper dragit sig tillbaka. Det enkla svaret är att Operation Enduring Freedom, som var Bushadministrationens officiella namn på kriget i Afghanistan, inte primärt syftade till att förse förtryckta afghaner med frihet, utan att försäkra den redan fria delen av världen med fortsatt frihet. Detta genom att slå undan benen på global terrorism och framförallt att slå ut terrornätverket al-Qaida.
Nu när tiden kom för amerikanerna att dra sig tillbaka, står USA med en slutnota på cirka två trillioner dollar. Baserat på att Sveriges statsbudget år 2020 uppgick till drygt 1 200 miljarder, kan man väldigt grovhugget (och utan att ta höjd för inflation) säga att kriget i Afghanistan har kostat USA lika mycket som Konungariket Sverige har haft i utgifter under motsvarande tid. En stor kostnadspost för USA har varit att från maj 2002 och fram till mars i år, träna en afghansk armé samt förse den med materiel. Trots detta kunde inte talibanernas maktövertagande hindras.
Mycket är fortfarande oklart men detta vet vi. Ett regimskifte och införande av sharialagar i Afghanistan kommer oundvikligen att ske. Inget demokratiskt land vill ge biståndspengar till talibanerna. Beskattning av drogsmuggling från Afghanistan beräknas ge talibanerna en årlig inkomst på cirka 860 miljoner kronor.[2] Den fattiga afghanska befolkningen som uppgår till strax under 38 miljoner människor står inför ännu en humanitär katastrof. Kvar i landet kommer i runda siffror att finnas 7, 5 miljoner afghanska pojkar i åldern 0-14 år och 4 miljoner afghanska unga män i åldern 15-24 år.[3] Exakt hur radikalisering går till är svårt att säga. Men vi måste prata om pojkarna också.
Carolina Bergquist är jurist och tidigare ledarskribent i SN, uppväxt i Nyköping. Hon medverkar som fristående krönikör.