Kuratorerna Maria Breitholtz och Malin Hellsten, och barnmorskan och samordnaren Karin Arnholm, möter ständigt våldtagna kvinnor, vars polisanmälan inte leder någon vart. "Det är lätt att bli frustrerad och bitter själv när man hör våldtäktsoffren som helt tappat tron på rättssamhället. Helst vill vi vara arbetslösa, men den dagen kommer aldrig."
Så snart de får kännedom om att vården besökts av ett nytt våldtäktsoffer ringer de upp. Om inte patienten själv uttryckligen tackat nej till hjälp. Här erbjuds stöd, support, samtal, vård och provtagningar efter behov, av en liten arbetsgrupp bestående av barnmorskor, läkare och kuratorer. Professionerna samarbetar och tar tillsammans hand om allt patienten behöver, från undersökningar till fotografering av blåmärken eller sjukskrivning.
Här finns inga väntetider, och inte heller något krav på polisanmälan. Medarbetarna i Mälarsjukhusets Team för sexuellt våldsutsatta är helt eniga med våldtagna "Hanna": Hur kan rättsprocessen tillåtas bryta ned våldtäktsoffret ytterligare?
Karin Arnholm är barnmorska, Maria Breitholtz kurator i teamet.
– Det finns sånt mod och sån urkraft i de här kvinnorna som kämpar sig igenom traumat, anmäler och söker hjälp. De har utsatts för ett grovt övergrepp, gått igenom en rättsundersökning som kan upplevas obehaglig och smärtsam, och lämnat prover till polisen. Och så väntar en lång process där spårsäkringsproverna ibland inte ens analyseras för att åklagaren inte tycker det är någon idé när ord står mot ord. Känslan att inte bli trodd är knäckande och ofta upplevs ett svek från samhället.
Teamet hör hur fler resonerar som Hanna, att det inte är värt att polisanmäla en våldtäkt. De imponeras av hur hon orkar, för att hjälpa andra kvinnor.
– Här stöttar vi dem fullt ut: "Du har satt ned foten, stått upp för dig själv och gjort ett statement. Det är det viktigaste för din läkning." Det finns trots allt hjälp att få och många blir stärkta av den.
– I Hannas fall hade åklagaren vad vi förstår inte ens tittat på alla detaljer i utredningen när den lades ned. Men det är nog som hon säger, de har helt enkelt inte tid. Polis, åklagare och Rättsmedicinalverket, som utför rättsmedicinska undersökningar, har för mycket på sina bord.
Rättsväsendet är alldeles för fyrkantigt, menar Karin Arnholm.
– Det är bara svart och vitt allting, och så omänskligt. Det är klart det är svårt med bevisläget när någon anklagas för våldtäkt, men gör man allt som går, tar man kvinnan på fullaste allvar? Kan man inte tänka lite runt i stället?
Karin och Maria ger bakgrunden till att sjukhusen i Sörmland fick denna lilla specialavdelning.
– Vi såg ett stort medicinskt behov av ett samlat mottagande av patienter som utsatts för sexuella övergrepp. Tidigare kunde den saken skilja sig stort, beroende på vem de fick träffa när de kom till sjukhuset, och om de kom in via akuten, en vårdcentral eller direkt till gynmottagningen. Det fanns en frustration i vården, alla läkare bemötte inte våldtäktsoffren så väl. Och det var ett hysch hysch runt våldtäktsoffer, journaler gömdes undan och det fungerade inte bra.
Det gör det nu.
– Vi vet ju hur vården inte fungerar, och dessa patienter är så fruktansvärt traumatiserade. Vi har tid för dem.
Karin är i dag teamets samordnare på heltid, hon är ute mycket i verksamheten och utbildar personal i ämnet. I syfte att just förbättra och säkerställa kvaliteten i bemötandet och omhändertagandet av människor som utsatts för sexuellt våld.
– All vårdpersonal som kommer i kontakt med offer av sexuellt våld i nära relationer måste kunna och våga ställa frågor, och veta vad man ska göra med svaret och vart de drabbade kan hänvisas vidare. Våld leder till ohälsa, det vet vi. Och frågar vi inte berättar de oftast inget själva.
Dejter och ytliga relationer som slutar illa är ofta vad patienterna hos Teamet för sexuellt våldsutsatta berättar om. Men inte helt sällan handlar det även om mångåriga äktenskap där sexuellt våld i hemmet varit återkommande inslag, och där kvinnan till slut fått nog, gjort polisanmälan och fått sina skador dokumenterade på Mälarsjukhuset.
Som kurator erbjuder Maria kris- och stödsamtal.
– Många förstår knappt att de blivit utsatta för övergrepp när de söker för sina skador på akuten. "Jag får skylla mig själv. Jag var full. Jag var ju så kär. Jag följde ju med. Jag gjorde inget motstånd." Skam och skuld är de vanligaste känsloyttringarna. Jag får förklara att vad de utsatts för är brottsligt, att kroppen oftast reagerar med att stänga av alla försvarsmekanismer, och pratar väldigt mycket om samtycke.
Teamet möter människor i skilda åldrar, från puberteten till livets slutskede, men de flesta är mellan 16 och 25. Antalet nya ärenden har varierat mellan 75 och 116 per år. Fram till och med september i år har teamet haft runt 80 nya ärenden. Ofta handlar det om dejter som gått snett, om ytliga relationer som slutat i en våldtäkt. Och de vet att mörkertalet är enormt.