"Och de gör... presentkort till dig själv! Jag har inte tänkt någon gång att jag kan gå på massage", utropar Anna och slår ut med händerna.
– Jag ser på Facebook att någon vill hjälpa, jag skriver då min inkomst och att jag är ensam med barn, säger Anna.
Lägenheten i centrala Gnesta är ombonad. Ansiktena hos väninnorna i sängen, som också fungerar som soffa, trötta.
– Jag är ensam med två barn. Pappan var inte bra, han dricker och slåss. Vi ringer polisen och de hämtar honom.
Ett barn i övre tonåren sitter på golvet intill och faller sin mamma i talet: "Vi vill hellre vara ensamma, det går bättre."
Kvinnorna tar fram kuverten de har fått av Julhjälpen. Röda band runt.
– Jag började gråta när jag fick mejl om att det var beviljat, säger Jenny.
Presentkort till Gnesta handel. Biobiljetter. Och något presentkort till butiker utanför kommunen.
Föreningen Julhjälpen i Gnesta startade förra vintern och drivs av Lotta och Mia Thyni samt Cilla Fäldt.
– Vi trodde det skulle bli tuffare i år, men det har gått bra. Vi har kunnat hjälpa alla som har ansökt, säger Lotta.
Få har nog bättre inblick i fattiga människors vardag i Gnesta än Lotta och Cilla. Den förstnämnda var i flera år chef för lokalpolisen i östra Sörmland, den senare arbetar med bland annat skuldrådgivning. Dessutom var båda länge ensamstående mammor.
– Nu har vi båda starka sociala nätverk och har det ganska bra.
Fattigdomens stigma är starkt. Jenny skrev ansökan till julhjälpen men lät den ligga i en månad. Det var tack vare en väns uppmuntran som hon skickade in den, berättar hon.
Gruppen samlar in värdecheckar och kontanta gåvor från Lions, företag och privatpersoner.
– Vi vet hur man i utsatta situationer kanske hanterar pengar så vi lämnar inte ut några pengar överhuvudtaget, utan vi omvandlar dem till presentkort, på julmat och julklappar. Så den allra största delen går tillbaka till Gnesta handel, säger Lotta.
– Det blir så fantastiskt fina möten när man känner att man faktiskt gör skillnad. Då är det värt allting, på riktigt allting.
– Sedan hör folk också av sig och vill hjälpa till. Det blir lite svårt för oss, i och med sekretessen och att vi inte hanterar julmat eller saker.
En telefon surrar: Dags att gå till fyndhörnan på Återvinningsgården, där Anna och Jenny regelbundet hämtar möbler, kläder och annat.
"Vi har lite trauma efter allt som hänt men nu är det bättre och bättre", berättar Anna, apropå en separation från en destruktiv relation och sjukdom i familjen.
Båda kvinnorna har varit sjukskrivna och jobbar nu deltid. Jenny brottas med skammen över att inte kunna garantera barnens försörjning. Anna är mer öppen med sin situation.
– Det är bra att människor får veta att det finns människor som inte röker eller dricker och de kämpar och vill göra allt de kan för sina barn.
SN har anonymiserat familjerna.