Emma Bergqvist, Mariia Kalinina och Olga Karpusjenko vid ett födelsedagskalas i november. "Det är inga offerkoftor i den här flyktinggruppen", säger Emma.
Det började med en avlägset bekants fråga på Facebook – kunde någon ta emot två ukrainska flyktingar, mor och vuxen dotter?
– Vi kände väl tidigt att vi ville göra någonting. Jag tycker att det är så viktigt att vara en människa som försöker göra skillnad. Och att mina barn får vara en del av det, säger Gnestabon och företagaren Emma Bergqvist, 42.
Mariia Kalinina, 30 och hennes mamma Marina kommer ursprungligen från Donetsk i östra Ukraina. Men när den staden invaderades av rysk militär och separatister 2014 drevs de på flykt till huvudstaden Kiev. Och efter det fullskaliga ryska angreppet i februari 2022 flydde de igen, till Sverige.
– Mina bröder är kvar, i Kiev. En annan del av familjen är i Donetsk. Vi är åtskilda sedan åtta år, berättade Mariia när vi ses på Södertuna slott, där hon jobbar som servitris.
Hos familjen Bergqvist Aro – två vuxna och fyra barn, delvis på deltid – fick de bo i vardagsrummet. Villan på Gnestahöjden är på 90 kvadrat boarea och lika mycket biarea.
– Vi rensade ur garaget så de fick en egen ingång. I sitt rum har de mikro, kyl och vattenkokare.
När var det ni insåg att det skulle bli långvarigt?
– Vi hade tänkt 'det är klart att flyktingar kan bo här i några veckor'. Men vi kom fram till att de skulle stanna kvar hos oss, för möjligheterna de blev erbjudna var så dåliga.
Emma dömer ut delar av det officiella bemötande kvinnorna fått i Sverige: Kaos med köer vid Migrationsverket i Sundbyberg. Viktig information enbart på myndighetssvenska. Felaktiga adressändringar. Med mera.
Midsommarafton med grannar. Äldsta dottern Wilma Modén, Marina Kalinina och en granne till familjen.
Mariia började sälja hantverk och före sommaren fick båda kvinnorna jobb på Södertuna slott. Men först nu i februari är de på väg till eget boende, genom en privatperson.
– Jag hade haft en dialog med bostadshandläggare om att de skulle få bo centralt eftersom de hade jobb, men sedan erbjöds de lägenhet i Stjärnhov. De var tvungna att tacka nej, då åkte de ur kön, säger Emma.
– Mitt jobb börjar klockan sex och mamma jobbar också här. Från Stjärnhov var det en timmes resa med två bussar, och ibland går inte bussarna, säger Mariia.
Efter sommaren flyttade också Marinas syster Olga in.
– Vi har det bra, allt är bra, jag är tacksam mot Sverige för möjligheterna här. Vi är i säkerhet. Det enda jag saknar är möjlighet att lära mig svenska, säger Mariia, som inte vill flytta tillbaka till Ukraina.
– För mig har det varit som att få vänner för livet och en till familj, säger Emma Bergqvist.
– Vi har ett otroligt utbyte med varandra. Masja (Mariias smeknamn, reds anm) och jag har hängt i trädgården hela sommaren.
Ibland har de diskuterat kulturskillnader nätterna igenom – om rättigheter, om könsroller.
Kompisarna Mariia Kalinina och Kerstin Bergqvist, yngst i familjen, vid påsk.
– Olga och Marina har vi lite språkförbistringar med, men det är en jätteskön trygghet – det är alltid någon hemma.
Hur är det för barnen?
– Min yngsta tycker väldigt mycket om de här tre personerna. Jag brukar fråga tonåringarna, 17 och 15 år, 'är det påfrestande?' De bara: 'Nej, vi märker inte av att vi har inneboende'.
Och för er vuxna?
– För min del har det kanske varit ett tillfälle att jag känt att 'åh, nu var duschen upptagen'. Men det har berikat tio gånger mer än insatsen.
Vilka reaktioner får ni?
– 'Åh gud vad generösa ni är'. 'Åh gud, är det inte jättejobbigt?' Jag blir ju förbannad egentligen för människors småsinthet och egoism.