På One More Time är allt gjort av återbruk. Till och med pärlorna på ampeln är handgjorda av gammal tapet.
Lokalen på Skjutsaregatan i Nyköping är fylld med möbler, textilhantverk och dekorationer. Bakom butiken finns det en ateljé och verkstad. Där finner man företaget One More Times kärna – arbetstränare som skapar olika kreationer från återvunnet material.
– Råmaterialet är "skräp" som folk lämnar in. Det kan vara gamla gardiner, trasiga möbler, dörrhandtag och slipsar, säger ägaren Christine Aldis.
Företaget startades 2019 av Christine. Idag har hon fyra butiker – belägna i Nyköping, Oxelösund, Trosa och Katrineholm.
Christine är dekoratör i grunden och har jobbat som lärare i bild och textil, samt med personer som lider av psykisk ohälsa.
– Jag slog ihop alla mina erfarenheter till det här.
Företagets syfte är arbetsträning och språkträning i kombination med återbruk. Arbetet är pedagogiskt och individuellt anpassat.
– Jag ritar och skriver vad alla ska göra på en tavla. När de kommer till arbetet har de alltid en uppgift för dagen. Det underlättar väldigt mycket och skänker trygghet.
"Jag ritar och skriver vad alla ska göra på en tavla. När de kommer till arbetet har de alltid en uppgift för dagen" säger Christine Aldis och visar på tavlan.
Fyra av de som arbetstränat på företaget har blivit anställda i verksamheten. En av dem är Hadis Yousefi som varit anställd i över ett år. För henne har det hjälpt mycket att få använda svenskan i vardagen.
– Här kan man visa upp en sax och fråga vad det heter. När man gjort det några gånger så har man lärt sig ett nytt ord.
Det första samarbetet företaget haft med en kommun är det nyligen avslutade projekt Klara i Oxelösund.
– Där var fokus språkträning, som gick väldigt bra! Många växte i både språket och som personer. Från att inte våga prata svenska alls till att sitta vid ett bord och diskutera.
Vid det textilbordet sitter Åsa Jonsson som klipper och sorterar tyg som de fått in. I fyra veckor har hon arbetstränat i butiken, efter två år som arbetslös.
Samarbetet fungerade bra för Christine. Dock kändes det ovisst då hon saknade kontrakt.
– Det var inte säkert hur många som skulle arbetsträna hos mig. Det var olika många i olika perioder, så det fanns ingen trygghet i den inkomsten.
En annan brist har varit återkopplingen, då hon inte har fått reda på hur det gått för de som arbetstränade hos henne. Hon skulle velat få tag på resultatet av projektet.
"Jag trivs här inne i verkstaden" säger Josefin Boman som rustar upp en gammal byrå som någon skänkt till butiken.
Idag får företaget endast arbetstränare via Arbetsförmedlingen, något Christine skulle vilja ändra på. Myndigheten har avtal med större företag, och hon märker då att små företag prioriteras bort. Christine menar att de mindre företagen kan erbjuda sådant de stora inte kan.
– Ett socialt företag är ju inte vinstdrivande utan vi brinner för människorna.