Tidningen träffar Joakim Forsberg, sångare i The Manikins, på Kronans konditori – där de har spelat in musikvideon till singeln "Rosita".
– Upplägget är att det är en kille som ska fria till sin tjej. Han tror att han har bokat hennes favoritband, oss. Men hon tycker inte om oss på något sätt, så det går utför, säger Forsberg och skrattar.
Låttexten till "Rosita" kan man tolka som att den handlar om ett komplicerat förhållande – eller som en hyllning till aperitifen Rosita, en söt historia som tillverkas i Finland, smaksatt med blodapelsin och malört.
– Den finns på bolaget, säger Joakim Forsberg.
Har ni en komplicerad relation till den också?
– Ja, precis. Den är lömsk. Det var Christer Petterssons favoritdryck.
Efter att ha släppt plattan "Crocodiles" år 2008, en skiva som ledde till en tre veckor lång USA-turné, kände sig medlemmarna mätta – de hade gjort allt de ville, och livet kom emellan.
– Alla började få ungar.
Men 2018 var suget att få spela tillbaka.
– Och allas ungar hade blivit äldre.
På torsdagen när SN träffar Joakim Forsberg har han precis varit nere i Mjölby och hämtat den nya skivan på ett vinylpresseri. Sedan 17 november har den gått att strömma på Spotify.
Att den heter "Swedish woods", svenska skogar, beror framför allt på att det lät snyggt, säger sångaren.
– Alla i bandet gillar att vara ute i naturen. Vi brukar åka ut till någon holme eller campa i skogen. Vi gillar skogen för att den är stor och mörk, precis som livet kan vara. Poetiskt va?
Han tycker att bandet har förfinat sitt sound.
– Vi har börjat köra med mer effekter, det blir en större ljudbild som påminner om äldre rock'n'roll.
Intresset verkar stort inför lördagens gig. Det är en "kick för egot" att få spela live, säger Joakim Forsberg.
– Man älskar ju att synas på scen. Det roligaste med att spela live är responsen från publiken – när de dansar eller skriker mellan låtarna. Andra kanske tränar, men vårt utlopp är musiken. Det är det vi gör, det är det vi är bra på.
Vad gör du sekunderna innan du går upp på scenen?
– Vi brukar faktiskt örfila varandra. Vi ger varandra en lavett.
Va? Varför då?
– Man får en tändning. Bäst är det om man inte är beredd, och så... klatsch! Aj!