Det är en varm vårdag, de färgglada tulpanerna vajar lätt i vinden och folk runt omkring njuter av solens strålar. Elisabeth Mikander, 60, sitter tillsammans med sin vän Malin Hägglund, 53, i Teaterparken i Nyköping. Vi pratar om klimakteriet, något som de båda känt av, fysiskt som psykiskt.
– Jag var deprimerad och hade ingen ork. Mitt humör var rakt och det fanns inga nyanser, säger Elisabeth Mikander.
Klimakteriet är den period då produktionen av det kvinnliga könshormonet östrogen avtar och menstruationen upphör. Det kan bland annat kännas av genom plötsliga svettningar och torra slemhinnor. Men det kan också påverka det psykiska måendet, genom sömnsvårigheter och humörsvängningar. Något som de båda vännerna har känt av.
– Jag var avtrubbad som ett rakt streck. Ingenting var roligt, men ingenting var ju heller tråkigt eller ledsamt, säger Malin Hägglund.
Det är signalsubstanserna serotonin och dopamin i hjärnan som påverkas när östrogenet i kroppen minskar, och därför kan humöret och sömnen förändras.
Vännerna är enade om att det inte går att säga exakt när klimakteriet började för dem båda, istället smög det sig på successivt från 45-årsåldern. Till en början med smärta i kroppen, speciellt under fötterna – sedan märktes det av på humöret och sömnen.
Att tillföra östrogen till kroppen kan minska klimakteriebesvär. Det finns i olika former, tabletter, plåster, sprej och gel.
Elisabeth Mikander bestämde sig efter fyra år att söka hjälp. Läkaren beskrev det som att hennes kropp skrek efter östrogen och hon fick tabletter utskrivna – sedan började livet kännas lättare igen.
– Det var som att ta bort ett filter, jag blev närvarande, kände dofter och såg färger igen, säger hon.
För Malin Hägglund tog det längre tid. Fast hon dagligen jobbar inom vården och kommer i kontakt med kvinnor som likt henne själv påverkas av klimakteriet, så tog det sju år innan hon bestämde sig för att söka hjälp. Att det dröjde berodde inte på ovilja från hennes håll, hon hade bara inte en tanke på att det kunde vara klimakteriet som påverkade måendet.
Till slut tog hon kontakt med Kvinnohälsan i Nyköping och fick först hjälp via plåster.
– Jag var nästan euforisk när jag fick plåstret, jag hade kunnat göra vad som helst, det fanns inga begränsningar, säger Malin Hägglund.
SN har tidigare skrivit om en kompistrio som tränar för att må bättre genom klimakteriet. Men styrketräning passar inte alla, och Malin Hägglund och Elisabeth Mikander ägnar sig åt annat i vardagen som får dem att må bättre.
– Jag tycker det är fint att gå längs med ån i Nyköping, det är en fin promenad. Jag tycker om att cykla också, säger Elisabeth Mikander.
Malin Hägglund tankar gärna energi vid havet i sin stuga, tillsammans med sin hund. Utöver det tycker hon om att lyssna på ljudböcker.
– Feelgoodljudböcker, för då kan jag stänga av, säger hon och skrattar.
Idag mår de båda mycket bättre och är glada för att de sökte hjälp, något de uppmanar flera att göra. De säger att alla har olika besvär, men att man bör söka hjälp om man upplever att det tar över stora delar av livet.
– Att gå så här konstant är tufft, man tappar bort sig själv på vägen. Så lyssna på din kropp när det kommer saker som du inte riktigt känner igen, säger Malin Hägglund.