Den trasiga bilnyckeln och låssmeden som jobbade hela natten för att fixa två nya.
Gänget bakom initiativet har varit i Ukraina flera gånger nu. Sjunde vändan höll på att gå åt skogen redan från start.
– Fem minuter innan vi skulle åka gick startnyckeln av. Vi limmade ihop den och förstärkte med ett litet rakblad. Vi körde ändå, men jag var inte säker på att vi skulle komma av färjan. Med hjälp av en vän fick vi kontakt med en låssmed i Polen som vi mötte upp klockan två på natten, berättar Johan Landewall.
Johan, med följet Fedir Muravko och Iryna Seniuk, har precis landat i Tystberga. Med sig fick de även katten Vasilina.
– Jag har besökt Sverige många gånger. Jag hade en mycket god vän här som tyvärr har gått bort, berättar Fedir på svenska.
Han har tagit sig från den hårt drabbade staden Tjernihiv.
– Det gick först inte att lämna Tjernihiv, de hade sprängt bron. Vi var fast där en månad kanske, tills vi kom till Lviv för två veckor sedan.
Varken el, gas eller rinnande vatten fungerade i staden.
"Jag var otroligt rädd och trodde att jag skulle dö. Det glömmer jag aldrig", berättar Fedir Muravko.
– Vi behövde gå en kilometer för att hämta vatten. De bombade precis utanför mitt hus. Alla fönster krossades, berättar Fedir.
– Bomberna blir man van med, det hörde vi ofta. Men en natt sköt de tre stycken raketer och flygplanen flög väldigt lågt. Jag var otroligt rädd, och trodde att jag skulle dö. Det glömmer jag aldrig.
Det plingar från dörren och in kommer åtta personer. Mariia, 6 år, börjar direkt leka med barnen Leivik. Samtidigt bildas en kö till toaletten. Minibussen som Kristina Leivik, Frida Stoltz och Lars Dahl åkte med till Ukraina har kommit fram. Med sig ut fick de nio personer, varav fem till Tystberga.
De som följt med är två kvinnor med sina barn. Mammorna, Tetiana Riapolova och Anna Bochkova, är bästa vänner. Nu kommer de få bo hos en familj i Enstaberga.
Anna Bochkova, Marharyta Bochkova och Tetiana Riapolova är tre av de som kom till Sverige med Frida Stoltz och Kristina Leivik.
– Väl inne i Lviv fick vi besked om att det står nio personer vid tågstationen. Vi tog ett snabbt beslut om att hämta upp dem. De hade åkt över hela Ukraina för att ta sig dit. De behövde verkligen vila. Vi övervägde om vi skulle sova kvar, men Johan tvekade. Så vi åkte till Polen istället, berättar Kristina.
Beslutet visade sig vara helt rätt. Staden bombades några timmar senare.
– Det sägs att det är militära mål som beskjuts. Men i Lviv träffade de ett hotell där en liten pojke dog, säger Kristina.
Att vara i Ukraina över påsk var speciellt. Folk gick på gatorna finklädda med blommor i händerna. Men bakom allt gjorde sig kriget påmint med sandsäckar och spanska ryttare.
– Plötsligt ropar någon "kom ut". Vi går ut på torget, två personer står och håller i flaggor. Alla ställer sig på ett knä och förbi åker en bårbil följt av en buss med unga militärer. Det var en soldat från byn som stupat i kriget, säger Frida.
– Fem minuter senare är arbetet i full gång igen, fortsätter Kristina.
Halyna Utas och Volodymyr Tormoz återförenade med sonen Volodymyr Tormoz jr.
Volodymyr Tormoz, en av flyktingarna, har en tatuering som föreställer Frihetsgudinnan. I kontrollerna undersökte ryska militären männens kroppar efter tatueringar som visar sympatier med väst. Men han klarade sig undan det.
– De fick muta sig genom kontrollerna med hjälp av cigaretter och vodka, säger Johan.
– Så fort vi nämnde att vi snart var i Polen rann deras tårar, berättar Frida.
Orden "vse dobre" (allt blir bra) blev som ett mantra för henne.
Anna ger en hejdå-kram till Frida. "You are the best", säger Frida innan hon sätter sig i bilen.
Anna Riapolova, 16 år, kommer och kramar om Frida.
– Anna har varit min bästa vän under resan. Hon har hjälpt mig översätta allt.
En del mindre organisationer kommer in i landet, samtidigt som de större inte får in tillräckligt med medel. Därför är de privata och ideella initiativen helt avgörande för befolkningens överlevnad.
– Belägrade städer börjar få slut i förråden. En av de vi hjälpt hit har släktingar kvar i Charkiv. Hennes mormor fick en stroke och bröt armen. Men sjukhusen har fullt upp med krigsskadade. Genom våra kontakter kunde vi till slut få fram smärtlindrande och blöjor, berättar Johan.
Platsen för matlagret ekar tomt i Lviv.
Sällskapet som sitter runt bordet har släktingar och vänner som är fast i de belägrade delarna.
– De behöver all den hjälp som skickas in. Men till vissa ställen kommer inte maten in, säger Kristina.
– Maten i affärerna är så dyr att många inte har råd, säger Frida.
De är tacksamma över alla som hjälpt dem under resans gång. Teddy på hotellet i Polen, personalen på färjan, låssmeden som jobbade hela natten, pojken som gav dem en bibel, mannen som visade vägen när de kört vilse.
– Vi har sagt att vi ska komma och fira segern med dem, säger Frida.
De fick en bibel av en liten pojke som ville visa sin tacksamhet.