Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, genomför just nu en granskning av hur äldrevården i Sverige fungerat under coronakrisen. Man vill ta reda på om larmen om att äldre nekats vård stämmer. Ett 90-tal äldreboenden runtom i landet granskas särskilt, däribland fem i Sörmland.
Ivo har som en del av granskningen intervjuat sjuksköterskor vid de fem boendena – två i Eskilstuna, två i Katrineholm och ett i Flen. Tidningen har tagit del av intervjuerna, som ger en bild av hur oförberedd äldreomsorgen var när pandemin slog till.
På ett boende i Katrineholm berättar sjuksköterskorna att man hade diskuterat hur smittan skulle hindras från att komma in på boendet, men inte förberett sig för vad som skulle göras när smittan väl fanns där. På ett annat boende konstateras att "det fanns ingen möjlighet att förbereda vård och behandling innan patienter insjuknade."
På ett boende berättar sjuksköterskorna att inget prov togs på den första patienten som insjuknade. Läkaren tyckte att man skulle avvakta. Först efter att patienten blivit sämre och andra börjat uppvisa symtom togs test för Covid-19.
Tidningen har tidigare avslöjat flera fall där äldre inte fått individuella bedömningar och nekats sjukhusvård. I samma granskning kunde tidningen visa att region Stockholm tagit det ännu längre och bara skickade in sköra äldre till sjukhus vid behov av akut kirurgi. Trots att myndigheterna hela tiden betonat att det funnits vårdkapacitet kvar på sjukhusen så vittnade källor om att riktlinjer från Socialstyrelsen om hårda prioriteringar avsedda att användas i händelse av vårdplatsbrist redan börjat tillämpas.
På Tunagården i Eskilstuna berättar nu sjuksköterskorna för Ivo att det i början av pandemin fanns ett direktiv från infektionskliniken i Sörmland om att äldre inte fick föras till sjukhus. Dessutom skulle alla på boendet få palliativa vårdplaner i förväg (se separat artikel).
Men några sådana generella riktlinjer om att neka patienter vård nämns inte av sjuksköterskorna på de övriga boendena. I stället berättar de att patienter har förts till sjukhus om man ansett att de behövt det. Hur ofta det skett framgår dock inte.
En sak som skiljer sig åt mellan boendena under pandemin är den fysiska närvaron av läkare. Till Furulidens äldreboende i Katrineholm fick primärvårdens läkare inte komma alls. På Strandgården i samma kommun fortsatte läkaren att rutinmässigt besöka boendet för rond en gång i veckan. Men även där har "fysiska bedömningar på plats" av läkare undvikits för att minska risken för smittspridning.
Det innebär att beslut om att inleda palliativ vård har tagits av läkare över telefon efter initiativ från sjuksköterskorna. Personalen på Furulidens äldreboende beskriver att de kontaktade läkaren på telefon om de ansåg att en patient var i behov av palliativ vård. Läkaren fattade sedan sitt beslut på sjuksköterskans uppgifter, utan att träffa patienten. Sjuksköterskorna på de övriga boendena beskriver inte proceduren lika tydligt, utan det konstateras att både läkare och sjuksköterskor var delaktiga i besluten.
Under pandemin har kritik förts fram om att äldre fått palliativ vård för snabbt, i stället för botande behandling. Och av intervjuerna framgår det att äldre fått palliativ vård, alltså endast lindrande insatser, trots att de inte varit döende. Sjuksköterskorna på Furuliden beskiver att tre patienter som "fick palliativ vård överlevde covid-19-smittan".
En annan fråga som fått uppmärksamhet under pandemin är tillgången till syrgas för äldre som drabbats av covid-19. Som tidningen rapporterades i våras, ändrades riktlinjerna för syrgas till äldre mitt under pandemin, något som fick kritik från flera håll.
Intervjuerna med Ivo bekräftar att det inte fanns syrgas på något av boendena. Samtidigt säger de sjuksköterskor som Ivo talat med i Sörmland att deras patienter antingen inte haft behov av syrgas, eller att de har skickats till sjukhus om man ansett att behov funnits.
En annan svårighet som intervjuerna blottlägger är personalbristen, eftersom många ur personalen blev sjuka. Följden blev långa arbetspass för de sjuksköterskor som var i tjänst, och att de fick ansvara för fler patienter. "En sjuksköterska kunde ensam vara ansvarig för 56 patienter, att jämföra med 24 patienter normalt, varav många var svårt sjuka", berättas det från Strandgården i Katrineholm. Nattetid fanns bara en enda sjuksköterska i tjänst med ansvar för alla boenden i Katrineholm, samt en sjuksköterska i hemsjukvården. Bemanningen förstärktes dock under våren.
Intervjuerna visar även bristen på skyddsutrustning i början av pandemin, och att den som fanns var svårtillgänglig. I Katrineholm fick personal själv hämta skyddsutrustning från kommunens centralförråd. Detta var tidsödande, beskiver sjuksköterskorna. I synnerhet när det rådde brist och tilldelningen därmed var begränsad fick personal åka ofta. Först senare ändrades arbetssättet så att utrustning levererades till boendet.
Men det finns även positiva exempel, som att det går att förhindra smitta genom så kallad kohortvård, det vill säga att isolera smittade från friska och att dela upp personalen så att de inte går mellan avdelningar med och utan smitta. På Strandgården i Katrineholm började man med kohortvård på två avdelningar veckan efter att den första patienten blev sjuk. Det gav resultat – på de två avdelningarna kom smittan aldrig in.