Daria försöker vänja sig med det nya livet i Sverige.
– Det har varit väldigt intressant. Jag börjar vänja mig vid det mesta, typ att gå upp tidigt och ta bussen, säger Daria Prokopalo som blev Nyköpings gymnasiums första inskrivna flykting till följd av kriget i Ukraina.
I förra veckan kom äntligen Darias mamma till Sverige, så nu är familjen samlad igen.
– Hon körde hit från Ukraina med sin egna bil. Hon är rädd för höga ljud, och är fortfarande väldigt chockad. Men hon blir lugnare och lugnare. Så det är bra.
Daria trivs med livet här, trots att det är annorlunda från livet i Ukraina. Där bodde familjen i en stor stad, och nu bor de i lilla rofyllda Skebokvarn.
Känns det som att du har ett vardagsliv här nu?
– Typ. När jag åker bussen känner jag mig som en svensk tjej, jag lyssnar på musik och vet vilken busshållplats jag ska av på. Men det är svårt att kommunicera ibland. I butiker börjar de alltid prata svenska med mig. Jag har även träffat en ny vän från Ukraina som bor rätt nära mig. Hon är väldigt snäll.
En sak Daria finner märklig är att lära sig om sitt hemland i skolan. De studerar nu invasionen av Ukraina och vad som ledde fram till den.
Hur går det att lära sig svenska?
– Det är väldigt likt engelska, så det är inte lika svårt som jag trodde att det skulle vara. Jag har lärt mig en del fraser. När läraren pratar svenska med mig kan jag förstå nästan allt, men jag kan inte svara.
"När läraren pratar svenska med mig kan jag förstå nästan allt, men jag kan inte svara" berättar Daria Prokopalo.
Igår hade familjen en intervju på Migrationsverket och fick sina jobbtillstånd. Men pappa Maksym pratar inte svenska och kan endast grundläggande engelska, så Daria tror att det kan ta lång tid innan han får ett jobb.
– Han försöker lära sig svenska. Men han behöver jobba med företaget i Ukraina, så han har inte mycket tid att öva.
Hur är det med din mormor och hunden Richard?
– Ibland blir staden bombad, men... Det är okej. De är inte rädda, de har blivit vana med flyglarmen. De kan till och med sova när larmen ljuder nu. Men de vill fortfarande stanna kvar.
Har du några planer för framtiden?
– Alla mina planer förändrades den 24 februari. Så nu vet jag inte vad jag ska göra nästa vecka, eller om en månad. Jag försöker bara vänja mig vid allt här. Det jag hoppas är att kriget ska vara över så fort som möjligt.