Rummen på Industrigatan är åtta kvadrameter.
Efter förra årets krigsutbrott blev Trosa en av de kommuner dit många ukrainska flyktingar sökte sig med hjälp av privata kontakter. I somras skrev SN om oron som några av dem upplevde, då det ännu var oklart om de kunde stanna eller behövde börja om på annan ort.
Den gången behövde Maryana Hrynkos, som nyligen tagit sig från Ukraina till Sverige, via Polen och Tyskland, en bostad för att kunna stanna i Trosa, där hennes barn börjat skolan. Idag delar hon och dottern Viktoriia Hrinko ett rum på åtta kvadratmeter, vid de lägenheter på Industrigatan som tillhandahålls av kommunen sedan sommaren.
– Det är väldigt trångt, jag behöver hitta en större lägenhet åt min familj, säger Maryana Hrynkos.
Hon har ännu inte lyckats hitta något arbete. Men hennes son Andreii Hrinko går på Tomtaklintskolan med svenska klasskamrater och har börjat greppa språket.
– Jag vill inte åka tillbaka till Ukraina utan stanna i Sverige nu, säger han.
Andreii Hrinko, Viktoriia Hrinko, mormor Tatiana Makarova och mamma Maryana Hrinko.
Det är inte bara pengar som gör bostadssituationen svår.
– Vi har inget svenskt personnummer vilket gör det svårt att hyra bostäder även om man kan betala, säger Daria Kondratieva.
Hon har jobb, som studiehandledare i Nyköping. Där arbetar även hennes mamma Tetiana Kondratieva med modersmålsundervisning. Båda jobbar också som lärare i Ukraina, på distans.
– Men när mitt kontrakt i Nyköping går ut vet jag inte längre vad som händer, säger Daria Kondratieva.
Både Tetiana Kondratieva och hennes dotter Daria Kondratieva arbetar som lärare i Nyköping och Ukraina.
I Nyköping har alla ukrainska barn möjlighet att få hjälp på ukrainska, i Trosa är situationen annorlunda.
– I Ukraina pratar hälften av befolkningen flytande ryska, men det betyder inte att det är mitt modersmål eller att den ryska kulturen är vår, säger Olga, som liksom Daria bor på Industrigatan och jobbar i Nyköping.
Hur man tänker kring framtiden oklart, någon ände på kriget är svår att se. Men förutsättningarna för att kunna planera tillvaron på längre sikt är dåliga. De ukrainska flyktingarna i Trosa har inte tillgång till SFI och saknar personnummer. Efter ett år i Sverige gäller inte längre de ukrainska körkorten.
– Vi kan bara hoppas att det tar slut så snabbt som möjligt. Vi behöver pengar, inte bara för oss själva utan också för att kunna stötta våra familjer. Men arbete är också terapi. Annars gör man inget annat än att följa nyheterna och bekymra sig över sina släktingar där hemma, säger Olga.
Tatiana Makarova har lärt sig lite svenska och familjen hoppas kunna stanna i landet.
Tatiana Makarova visar upp sitt sönderskjutna hem i Ukraina.
Olga bor också på Industrigatan och arbetar med undervisning.