I SN 12/7 skriver ”också lärare” en insändare om ironin i ”Svenskläraret” (1/7).
Jag håller med om båda dessa insändare. Varför ska elever som inte når målen för respektive årskurs, inte klarar nationella proven etcetera ändå gå vidare till nästa klass. Flera har troligen diverse neuropsykiatriska diagnoser, men långt ifrån alla, och trots att läraren vänder ut och in på sig når dessa ändå inte målen.
De misslyckas i varje årskurs/ämne och fortsätter till nästa klass. Samma sak igen och igen. De tappar så mycket varje år så det är en omöjlighet att ta igen. Dessa elever får en negativ spiral av misslyckade och på sikt blir det med stor risk/chans även psykisk ohälsa med självförtroende i botten. Som i värsta scenario leder till suicid (som vi vet har ökat i unga år).
Varför finns det inte flera utbildningsmöjligheter? Dagens skola passar inte alla. Tänker på att flera elever kan behöva tio år eller elva år att ta sig igenom grundskolan. Idag är det dessutom en nödvändighet att föräldrar är aktiva i sina barns skolgång.
Politiker behöver se till att det finns tillräckligt med resurser i skolan, tillräckligt med personal med mera som kan ta hand om dessa elever som ibland inte ens kan vara i klassrummet. Vi ska inte sänka kraven i skolan men ge oss förutsättningarna.