I en insändare i SN 23/7 resonerar Anna af Sillén om biodrivmedel, reduktionsplikt, laddmöjligheter och grundbulten kärnkraft: ”Fullt fungerande, säker, fossilfri elproduktion (kärnkraften) har lagts ner...”. Liberalerna skriver 27/7 i SN om ”... fossilfri elproduktion ... satsning på modern kärnkraftteknik...”.
Många minns nog katastroferna Three Mile Island, Tjernobyl och Fukushima, så nej, kärnkraften är inte så säker. Få vet nog att en reaktor i Forsmark år 2006 var mycket nära en härdsmälta. Detta var så pinsamt att väl bara Ny Teknik rapporterade.
Några reaktorer lades ner efter katastroferna. Man insåg att säkerheten måste höjas, vilket blev så dyrt att ingen ville bygga nytt.
Fossilfri kärnkraft nämns ofta i debatten. En livscykelanalys med bygge av kärnkraftverk, gruvdrift och upparbetning av uran, rivning av gamla reaktorer och slutförvar ger ett CO2-utsläpp av 100-200 gram per kWh elenergi. Vindkraften ger blygsamma 8-10 gram CO2 per kWh.
Svaret på frågan om avfallshanteringen dröjer.
Argumenten för kärnkraft präglas inte av kunskaper och insikter. Det är snarare en önskedröm om att vi skulle kunna krångla oss ur klimatförstörelsen och kunna fortsätta i gamla hjulspår med vår tillväxt. Detta blir i längden omöjligt, i Sverige lever vi redan som om vi hade 3-4 jordklot att nyttja.
Det är jobbigt för politikerna att berätta detta för valmanskåren, valet är nära. Det finns ingen genväg att lösa problemen, men ett viktigt bidrag är att börja spara, de som kan, både på energi och andra resurser.
Vi måste lämna en beboelig värld efter oss till kommande generationer.