Föreningsidrotten behövs för att motverka ojämlikheter. Hjälp den att göra mer. Organiserad verksamhet kan göra nytta på fler sätt än vad spontanidrotten ger.
Föreningarnas kraft behövs, kanske mer än någonsin. Brandkärr är ett bostadsområde som ur ett Nyköpingsperspektiv präglas av resursmässigt svaga förutsättningar, sett till familjeekonomier och integrationsproblematik. Det är en stor stadsdel med många unga, där ojämlikhet sätter sina avtryck.
Det behöver motverkas, inte minst för uppväxande generationer.
När Centrum för idrottsforskning i våras rapporterade om tydliga ojämlikheter i ungas idrottande, lyfte vi frågan på ledarplats (SN 24/4). Inte nog med att utsatta områden dras med särskilda svårigheter jämfört med mer välmående områden. Rapporten pekade också på en stor skillnad mellan könen. Unga killar har bättre tillgång till föreningsidrotten. Unga tjejer i utsatta bostadsområden drabbas som hårdast av en ojämlik tillgång till barnidrott.
Tappa inte perspektivet här: Ja, det är sällsynt med unga tjejer som hamnar i gängkriminalitet och figurerar som förövare i gängrelaterade våldsbrott. Men utsatthet har fler ansikten än det mest omskrivna.
Ingen ska möta stängda dörrar. När nästa generations fotbollsstjärnor som Zecira Musovic, Lina Hurtig och Kosovare Asllani vill få vara med, är det då någon som svarar? Oavsett var de bor?
Föreningsidrotten är lika viktig för unga tjejer som den är för unga killar, för egen hälsa och en meningsfull fritid. Därför är det så bra att integrationssamordnaren Jeremias Varas i SN:s artikelserie trycker på en öm punkt: Föreningsidrottens känsla av inte komma till sin rätt, att inte räcka till på en plats som Brandkärr. Och den behövs där.
Kostnadsutvecklingen inom stora idrotter höjer ribban för att vara med. Föreningar kan inte nonchalera sin ekonomi. Här är det förstås lätt att ropa på kommunen – eller staten. Att föreningsidrotten ska ersättas av organiserade myndighetsinsatser. Det vore missriktat.
Underlätta hellre för att de nyttor som föreningarna ger också breddas till fler via samverkan, sponsorkraft och medverkan. Stimulera föreningar till att tänka nytt. Då ökar även förväntningarna på vad gemensamma, frivilliga insatser klarar av. Det gör samhällen mer robusta. Ältandet om någon annans fel och någon annans ansvar, det göder bara motsättningar och ger färre unga en god start i livet.
Föreningsidrotten behöver mod att göra annorlunda. Kanske i flera steg, vilket verkar vara på gång just i Brandkärr, med en slags bred kvartersförening.
Idrott är en otrolig kraft för alla som mår bra av en chans att få vara med bland andra. Omfamna då inte bara barnens möjligheter, underlätta också för deras föräldrar och äldre syskon att kliva in i föreningslivets del av samhällsnytta och livskvalitet. Där det är möjligt att ge av sin tid, även om pengarna är små och språket kanske brister.
En sak till: Ojämlik barnidrott finns inte bara i stadsdelar med integrationsproblem. Det märks också i fattiga glesbygdskommuner, där avstånd i kombination med svag familjeekonomi skapar svårbemästrade hinder och ojämlikheter. Även där alla talar svenska.