Kommunal protesterar mot storvarslet i Region Sörmland. På bilden syns regionråden Christoffer Öqvist (M) och Tomas Borin (Vård för pengarna) som förbereder sig för tisdagens regionfullmäktigemöte, där kommande års budget behandlades.
Kommunal känner sorg över regionekonomin. Det är fullt förståeligt. Sparpaket är alltid jobbiga och de tar kraft. Läget prövar politikerns förmåga att prioritera. En facklig organisation som Kommunal har att markera för sina intressen, de egna medlemmar kan komma att beröras. Det blev en tyst minut utanför Sörmlands Museum, som också är del av Region Sörmland, när regionfullmäktiges ledamöter samlades för att klubba budgeten för nästa år.
Handen upp, vem älskar regionens sparpaket? I princip ingen. För det är som det är. Företrädarna för regionledningens fyra partier hade mycket hellre styrt i medvind. Oppositionen, som också behöver ge sina förslag på kostnadsminskningar och avgiftshöjningar, hade fördragit ett lättare läge att opponera i.
Region Sörmland har levt över sina tillgångar – och det kostar på. Flödet av skattemedel från staten under pandemibekämpningen minskade drivkrafterna att söka kostnadseffektiviseringar i vardagen. Det bromsades inte i tid. Ekonomin gick inte ihop ens före valet. Åtgärder för att få ned kostnaderna borde ha sjösatts redan under förra året, före valet. Det hade inte gjort mindre ont då, men det hade gett en något vettigare startsträcka.
Kostnadsminskningarna – och intäktsökningarna – är på allvar. Däremot är det inte givet att varslet omvandlas till exakt det antalet tjänster och personer. Regionledningen har också varit noga med att markera att en prioriteringsordning, att det som är vårdgivande ska värnas så långt som möjligt. Ett extra fokus i förändringarna kommer att beröra än de yrkesroller som aktivt utför vård i vardagen. Kommunals oro är lätt att förstå. Fackförbundet Vision har i SN markerat för sina medlemmar med administrativa uppdrag: att administration inte automatiskt försvinner med administratören.
Det är också så att regionen omsätter en hel del personal varje år. Det är i runda tal ungefär 800 personer, folk som byter jobb eller går i pension. Det är fler tjänster än vad som finns i varslet. Det ger en bild av det stora verksamhetspussel som regionledningen – politiker och tjänstemän – har att lägga. Under förändringsarbetet har de också att lyssna på invändningar som kommer fram, exempelvis inför centraliseringen av den psykiatriska slutenvården.
En del att det som pressar ekonomin är följder av en skakig konjunktur och hög inflation. Den utvecklingen kan bli lugnare framöver, men inget är givet. Obehagliga överraskningar är alltid obehagliga.
En motvikt hade kunnat vara höjda, permanenta statsbidrag från regeringen, fast genomlysningen av regionens verksamheter hade varit nödvändig ändå. Under det arbetet måste förstås berörda fackliga organisationer få bidra med sina förslag. Tills vidare är det klokt att ha is i magen och invänta mer de genomarbetade förslagen. Oavsett om det berör sjukhusen, vårdcentralerna, administrationen och kommunikationen, muséet, folkhögskolorna eller naturbruksgymnasiet.