Ett helvete på jorden för den anställda läraren eller en skinande arbetsplats för det stora integrationspolitiska projektet? Bilderna av Nyköpings högstadium – det som kom att kallas Nyköpingsmodellen – har svängt mellan ytterligheter. Det finns olika intressen som drar och ofta agerar i egna syften.
Den stora sammanslagna kommunala högstadieskolan var partierna i Nyköpings kommun hyfsat överens om när den infördes. Det var Centerpartiet och Sverigedemokraterna som hade störst invändningar, på olika grunder. Den nya stora skolan fick tidigt positiv uppmärksamhet och utmärkelser – men tvingades raskt hantera stora problem, i ett. Inte underligt att den utåtriktade bilden av de två skolenheterna Alpha och Omega lätt formas till något polariserat. Antingen är det pest eller fest.
Sanningen, om det går att tala om en sådan – mycket i detta är ju subjektivt – ligger nog i det lite gråare, vardagligare: ibland är det bra och ibland dåligt. Skolans uppdrag är att minska det dåliga och stärka det bra. Det blir aldrig perfekt.
Högstadier är komplicerade miljöer. Även om bevisföringen blir personligt färgad, så har nog de allra flesta av oss blandade erfarenheter av den skoltiden. Det är ungdomar i brytningstid, i pubertet och en jag-utveckling mellan barn och tonåring, som lätt kastas mellan att allt är jättebra och allt är jättehemskt. Stök och oordning uppstår lätt. Det är inte lätt att vara en konstruktiv vuxen i sådan miljö, men den som lyckas gör stora insatser för många unga.
Med en sammanslagning av fyra skolor till en kommer också summan av risker och problem som annars skulle ha varit uppdelade på fler enheter. Stordrift är stordrift.
Nyköpings högstadium är varken himmel eller helvete. Det är en arbetsplats, en högstadieskola – på gott och ont. Min personliga och därför färgade uppfattning – utifrån uppdraget som lokal ledarskribent men även som förälder till elever på Nyköpings högstadium under de föregående sex åren – är att det stegvis har blivit lite bättre under åren som har gått. Det fråntar inte andra rätten att dra andra slutsatser utifrån egna erfarenheter, men det breda läraruppropet som publicerades i SN häromdagen framstår som en sansad utgångspunkt för det som behöver diskuteras.
Det kan vara så att de tidiga utmärkelserna för visionen Nyköpingsmodellen kom att försvaga möjligheterna att mer systematiskt utveckla den nya skolan. Stök, tumult, bränder och brandlarm gjorde stora repor i en hårdpolerad kommunicerad bild utåt. Så mycket stod på spel, så tidigt.
Man ska inte stirra sig blind på statistik. Långtgående slutsatser utifrån exempelvis andelen barn med invandrarbakgrund eller andelen med en jämförelsevis svagare familjeekonomi, är vanskliga. Den som påstår att det avgör om skolan är bra eller dålig – den är ute efter något annat än att ärligt försöka förstå.
Varje ung människa är en individ, inte en enkel summa av sina föräldrar, sin ålder, bostadsmiljö, kultur eller etnisk bakgrund. Inte heller lärare eller rektorer är en grupp utan individuella skillnader – alla är inte lika bra på allt. Arbetet för en bra arbetsmiljö och en vettig studiemiljö med tydliga kvalitetskrav blir aldrig färdigt.
Inte när så många elever – och ibland även personal – byts ut år för år.
Därför tål det att noteras Nyköpings Högstadium troligen har det mest utmanande uppdraget av alla kommunens skolor, sett till elevunderlag och storlek. Det som är negativt och upprörande blir lätt synligt och påtagligt, det lyckade är svårare att förmedla. Alla de elever som får en bra skolgång och en positiv skjuts in i gymnasielivet tål också att ses och bekräftas. De lärare och andra vuxna som bidrar till detta förtjänar ett erkännande för allt som görs rätt.
Så här skriver de 60 medarbetarna i sin insändare om skolan: "Det finns många under våra “två tak” som har stora hjärtan som bultar för att varenda elev ska känna att de är viktiga och att de med vårt stöd ska nå sina mål. Vi blundar inte för problemen, men vi vägrar acceptera att stök och bråk skulle vara den enda bilden av vår skola."
Alla skulle välkomna om Nyköpings högstadium och dess fristående konkurrenter – tillsammans – kan utgöra banbrytande insatser mot exempelvis segregationens avigsidor. Det kräver också en genomgående hög utbildningskvalitet i kommunens skolor. I detta är det svårt att nå himlen, men helvetet går att bekämpa.