Ledare: När det är dyrt att bo blir det dyrt att leva

När inflationen tar fart slår det hårt på många håll, räntorna pressas uppåt. Det har vi sett med all tydlighet de senaste åren. Boendet blir i princip dyrare för alla, dyrare än tänkt. 

Hyresförhandlingarna i våra kommuner slutar med jämförelsevis höga höjningar. Många bostadsrättsföreningar tvingas också till tilltagna avgiftshöjningar. Ingen är oberörd av läget.

Från och med den 1 april höjs varmhyrorna i Nyköpingshem med 5,3 procent. I Gnestahem blir motsvarande höjning med varmhyra 5,69 procent. För hyresgästerna i Trobo blev höjningen 5,4 procent. I Oxelösund höjdes hyrorna hos Kustbostäder med 5,3 procent den 1 mars. Varken hyresgäster eller hyresvärdar är nöjda.

När en baskostnad för hushållen, boendet, tickar snabbt uppåt, då blir marginalerna raskt smalare för väldigt många svenskar. Det är en fas i inflationstider med räntepress som inte går att undvika. Det är dyrt att leva och det påverkar livet i allmänhet. 

Under decennier har vi levt med en låga räntor och låg inflation. Det har påverkat beteenden, investeringar och familjers ekonomier. Låg ränta var det ”nya” normala. Stora lån tickade på utan bekymmer. Bostadspriserna steg.

Minnet av krisåren i början av 1990-talet har stadigt bleknat, liksom insikterna om det som drev fram denna superkris under slutet av 1980-talet. Riskmedvetenheten är inte lika skarp.

Ingen gillar dyrtider. Vi biter ihop och betalar, eller så flyttar vi och skalar ned, om det går. För många handlar mycket om att hålla i och hålla ut. I väntan på att inflationsbekämpningen biter, att kostnadspressen minskar och utrymmet för räntesänkningar växer, blir det allmänt återhållsamt. Räntenivåerna och inflationen står i huvudfokus. Kostnaderna för bland annat mat och kläder stiger ju också. 

Vårt boende är också kopplat till livskvalitet. Vad skulle ge en positiv utveckling för fler? Andra frågor inom bostadspolitikens område blir då mer angelägna. Sådant som gör skillnad framöver. 

Är det viktigt att fler ser en möjlighet att kunna äga sitt boende? Kan en friare hyressättning i nyproduktion öka tillgången på bostäder? Kan vi lära något av det som Finland har gjort med sin bostadsmarknad?

Borde vi passa på och justera strandskyddet så att fler bostäder i attraktiva lägen blir möjliga? Borde investeringsstödet till nyproduktion återinföras och modifieras, det gjorde ju nytta utanför storstadsområdena? Behöver vi öka tillgången på bostäder för resurssvaga hushåll, det överkomliga hemmet? Borde landsbygdens ödehus få en andra chans?

Svaret är ja, på samtliga. I jobbiga tider går det att utmana och förändra, för den som vågar.