I takt med att Putin-regimens erövringskrig har gått i stå och den ryska krigsmakten urholkats, har ukrainska trupper stegvis kunnat återta mark. En återkommande upptäckt där de ryska förbanden har tvingats till reträtt är krigsbrotten, massgravarna med döda ukrainare som bär på spår av tortyr och fruktansvärda övergrepp. Den ryska regimen står för en världsbild som varje demokratiskt sinnad kraft har att ställa sig emot, att fullt ut stödja det ukrainska folkets rätt till självbestämmande, till självförsvar.
I Kreml närs visioner om att inte bara krossa Ukraina utan i förlängningen etablera någon form av imperium baserat på storrysk överhet. Detta bär på dragen av såväl Sovjetunionens som det gamla tsarväldet, en förtryckarapparat med storhetsvansinne. Men fotfästet på de ockuperade områdena brister stegvis. Ockupationsmakten har därför med skenomröstningar förklarat att delar av Ukraina numera ska ses som "ryskt". Detta är förstås rent nys och står i direkt strid med folkrätten. Inga beslut som syftar till annekteringen har juridiskt värde och alla beslut måste fördömas, säger FN:s generalsekreterare António Guterres.
De stater som backar upp Ukraina har att hålla huvudet kallt och inte låta Moskva-regimen blanda bort korten. Den ryska militärmakten är rutten men inte tandlös. Regimens förmåga till gråzonskrigföring i omvärlden måste motverkas. Det kräver uthållighet och målmedvetenhet.
Omvärlden har att stärka Ukrainas försvar, med så mycket modern krigsmateriel, kunskapsförmedling och humanitärt bistånd som går att frambringa. Precis som Finlands sak var vår under vinterkriget 1939, är Ukrainas det i dag och i morgon. Det är ett försvar av den demokratiska världen och dess friheter.